Sniff This

I helgen var jag och min käre vän Hilding glödheta av schlagerfeber. Vi höll till hemma hos honom och dinerade på levermousse och ostkrokar. Tidigare benämnde Hilding de sistnämnda "ostbågar", men allt sedan han började avguda en viss Hollywoodfru så kallar han dem nu för ostkrokar.

 Hilding i sin sedvanliga schlagerslips - snyggt!




 
  Jag i läcker fluga och stilig back-slick.
 




Hilding är nykastrerad och höll därmed på Peter Jöback, PUNKT. Först hejade jag själv på Erik Saade för hans dänga är fasligt klatchig och texten tilltalar mig så. Mot slutet av framträdandet kastade han sig dock i en dusch och det var då han förlorade mig (vatten ska undvikas!). Jag började då i stället hålla tummarna för Pernilla Wahlgren och det var tydligen ett väldigt unikt åtagande, men så är jag ju också en krona bland de andra tjugofemöringarna. Både Hilding och jag blev väldigt besvikna när Anna vann, den låten är så långsam att den inte går att dansa tass i tass till.

Vi hade dock en väldigt trevlig kväll och somnade tillslut som två stockar...

    ...Hilding med tungan ute som vanligt...





   ...och jag i min resesäng med flugan på.

Idag träffade jag en lufs som hette Lenny.



Förstår ni att killen drog runt på stan med en propp i käften!? Givetvis kunde jag inte låta bli att fråga varför, för tänk om jag hade missat någon väsentlig njutning i att suga propp? Hemma hos oss dräller det ju av proppar sedan Pyttemänniskan blev en del av flocken, så om någon gav mig en skälig anledning så skulle jag med enkelhet också kunna börja snaska napp. Lenny svarade dock inte på min fråga, han bara sög och sög med drömsk blick.

 

Mamma blev tydligen också nyfiken och frågade Lennys koppelhållare om varför henns jycke hade en propp i munnen. Hon fick till svar att det var en outredd angelägenhet. Koppelhållaren tittade sedan ned i vagnen och petade på Pyttemänniskan. Hon frågade mamma vad han hette och när hon fick veta svaret så utbrast hon:
- MUSSE!!!?? HETER han verkligen det? Alltså är Musse hans RIKTIGA namn?
När mamma svarade att fallet var så, så sa tanten:
- Ja ni ungdomar är allt bra konstiga!
- Är du medveten om att du kallar mig konstig samtidigt som du själv går omkring med en hund som har en napp i munnen, svarade mamma och sedan gick vi.

I natt har jag legat vaken och tänkt på Vilma. Under så lång tid var hon mitt allt, hela min värld kretsade kring henne och jag gjorde inget utan att först reflektera över vad hon skulle tycka om det hela.  Nu är hon borta och jag fick inte ens säga adjö. Jag har letat noga precis över allt, men hon finns ingenstans.

Vilma kunde vara så sträng och hård, men hade ändå alltid nära till tjo och tjim. Det hände att hon låtsades som om hon inte såg när jag knep ett av hennes tuggben, men hon visste alltid vad jag sysslade med och lät mig ibland hållas. Ingen annan än jag fick slaska vatten ur hennes skål, ingen annan än jag fick snooza i hennes bädd. Jag brukade bita henne i rumpan på skoj, den var så härlig hennes rumpa. 

Jag saknar så hur vi tumlade runt i vår skog var dag, vi var fria och tillsammans ägde vi allt. Jag saknar så att få gosade in mig i hennes fladdrande öron, ingen doft var godare än hennes.    




Gosöra!




Skogstjofräs




Vackra Vilma...


 

Mamma har fortfarande inte återvänt hem efter avlämnandet av Pyttemänniskan. Ska det behöva ta så här lång tid egentligen? Jag har det visserligen bra med pappa, men jag saknar mamma väldigt mycket - flocken är inte den samma utan henne, den är helt enkelt inte fulltalig. Pappa och jag har sängen helt för oss själva och det känns ytterst tomt. Det är nästan så att jag önskar hem både henne och Pyttemänniskan.

Pyttemänniskan och Mamma är försvunna! Jag vet inte exakt hur länge de har varit borta nu men här om dagen samlade hon ihop en massa saker och när jag tänker efter så var det faktiskt mestadels Pyttemänniskans pinaler som det rörde sig om. Pappa bar ned en av hans märkliga stolar, hans vagn, leksaker, en väska fylld med blöjor och kläder etcetera och så slutligen Pyttemänniskan själv sittandes i sin andra konstiga stol, till bilen. Sedan dess har det bara varit pappa och jag. Undrar om mamma och Pyttemänniskan har lämnat oss för gott? Min förhoppning är att det bara är han som har flyttat och att hon enbart har följt med för att hjälpa honom att installera sig i sitt nya hem och någon annan teori tänker jag i dagsläget inte reflektera kring. Pyttemänniskan har ju ändå inte trivts särskilt bra här hos oss, trots att vi andra gjort vårt yttersta för att han ska känna sig hemmastadd (eller jag har väl kanske inte haft hans välbefinnande placerat högst upp på min prioriteringslista, men det har definitivt mamma…). Mamma har kanske insett att hans medlemskap i vår flock inte var det rätta för gruppdynamiken, han tillförde ju ingenting utan krävde enbart en massa saker och styrde och ställde med precis allt. Jag självfallet är det så – äntligen ska Pyttemänniskan flytta och snart kommer att bli som förr igen!