Sniff This

Idag fick jag denna bukett av flocken:



En av beståndsdelarna såg ut så här:



Dåsig på något vis...



...och en smula rutten. Undrar vad det kan tänkas betyda på blomsterspråk.

Med buketten följde ett kort...



...som flocken hade skrivit detta i...


(Nos = Håkan)

...jättefint!

...för här kommer jag med Framtiden! Det ligger i hela samhällets intresse att jag som morsa privilegieras, så att jag kan se till att detta underverk till gossebarn fortsätter att utvecklas och mår bra.  Det är min uppgift att göra honom redo för att så småningom ta sig an världen som en sund och välmående individ.



Det talas en hel del just nu om det så kallade Mammahatet och en rad bloggare samt krönikörer som Amanda Widell och Fotbollsfrun reviderar kring detta fenomen, vilket tycks gå ut på att människor spyr galla över morsor som syns, hörs och tar plats i det offentliga rummet med vagnar och högljudda barn. Folk och fä tycks tydligen anse att amning, blöjbyten, spyor och barnskrik enbart bör existera i hemmets lugna vrå och absolut inte ute på caféer eller restauranger och liknande.



Själv har jag inte stött på detta Mammahat, vilket kan beror på att det som flera reviderare påpekat, kanske är en stockholmsföreteelse.  Eller så beror det på att jag helt enkelt inte kunde bry mig mindre om de attityder som Mammahatet tycks bestå av. Jag är nämligen av åsikten att alla ska vara otroligt tacksamma över att jag har valt att sätta detta A-barn till världen och även gör mitt yttersta för att han ska bli en välmående och fungerande samhällsmedborgare. Folk på gatan borde i stället för att hata och irritera sig, komma fram till mig och tacka mig för att jag har valt att göra detta! Min tillvaro borde även underlättas exempelvis genom att staten tillgodosåg mig med besök av exempelvis hemtjänstpersonal eller dylikt. Jag borde premieras för att jag upplåter både min kropp och min själ samt all min tid till samhällets Framtid.


Glöm inte att handen som gungar vaggan är handen som styr världen!

Idag har jag pokat alla mina vänner på Facebook



Tristessen rev och slet i mig så något var jag ju tvungen att ta mig till.

Detta är jag och Bästaste Morbror Mats.



Hunden har tidigare berättat om honom i det här inlägget.

Mamma säger att Bästaste Morbror Mats inte är som alla andra för att han har en hjärnskada, men jag tycker hur som haver att han är världens snällaste Storfot. Idag firade vi hans födelsedag med tårta och winerbröd. Han höll koll på min napp när jag fokuserade på annat - Bästaste Morbror Mats kan man lita på!



Matsa som vi kallar honom, ringer till mamma exakt klockan 20.30 varje kväll och berättar om sin dag; vad han ätit till lunch och om färdtjänsten hållit tidtabellen etcetera. Idag pratade dock han och mamma om den där vulkanen på Island som askat av sig så mycket att flera tusen flyplan tvingats ställa in.

Matsa: det är ju sinnessjukt ju, att den får hålla på! Vad gör islänningarna åt saken? Inget!

Mamma: ja det är för djävligt! Om jag dör i morgon så måste ni strö ut min aska över Island som hämnd!

Matsa: om jag dör i morgon så får ni strö ut min aska över USA.

Mamma: ok...?

Matsa: hallå, min keps kommer från USA! Det är ett fint land! Häng med lite!!!

Mamma: sorry, jag ska skärpa mig...

Igår var Nora och jag på Färgargården.



Till en början höll vi handen och allt var frid och fröjd, men sedan fick jag för mig att jag skulle slita i hennes tröja (jag vet egentligen inte varför, det uppstod ett behov bara)...



...och då blev hon stött...

...deprimerad och hängig.

Då gav jag henne ett rån som plåster på såren.


De där rånen är det enda tilltugg jag har tillgång till varför det känns så sorgligt att de förvandlas till wettextrasor när man sugit på dem ett tag...


...inte OK!

Sedan började Noras Mamma bete sig...


...varpå jag och Nora intog "the-byfåne-state-of-mind"...


... en överlevnadsstrategi som varenda bebis nyttjar för att stå ut med en tillvaro översvämmad av dåraktiga Storfötter. "Find that happy place" liksom eller fejkskratta så mycket att du tillslut tror att du har roligt på riktigt.

Vi är så djävla lika...



...jag och min son.



Jag har dock fler tänder, i alla fall än så länge.

...men eftersom Musse är rädd för dammsugaren...




...så får han ta saken i egna händer tycker jag.





Undrar var man får tag på en sån där mopp-dress?

I går var vi hos Jennie en sväng. Tyvärr var inte Dahlia hemma för hon hängde tydligen på dagis (vad nu det är, men det låter soft att ha något eget ställe att gå till...). Hur som haver så händer det väldigt mycket hos Jennie och Dalle och man erbjuds en hel del spex.

Jag testade exempelvis gurka.



Att testa gurka = både händelse och spex



Gurka smakar inte så mycket men är skönt för gommen att tugga på.


Sedan plockade Jennie löss på mig trots att jag inte har några. Hon har blivit paranoid sedan Dalle började på dagis...


Bli avlusad = händelse (absolut inte spex!)

Sedan visade Jennie upp Handmonstret...

...= ren och skär spex.

Sedan gick vi rundtur i lägenheten...

...det definierara jag varken som en händelse eller som spex, utan mer som tidsfördriv.

Hej hej, det är Håkan som lagt tassarna på datorn. I helgen var vi ute i huset och styrde lite och att "styra lite" betyder för mig att
* sola mig
* jaga halvt ihjäl en gräsand i skogen
* störa mig på Pyttemänniskan



Punkt nummer tre ville jag egentligen inte ägna mig åt, men tyvärr så gick det inte att unvika den. Elin och Arvid har länge varit två av mina absoluta favoriter bland tvåbentingarna; Elin för att jag får bädda med hennes schal precis när som helst och Arvid för att han alltid är så generös med snask och godsaker. På senare tid har jag dock noterat hur Pyttemänniskan nästlat sig in även hos dem, men i helgen blev jag verkligen mållös.



Se hur Pyttemänniskan kryper in under skinnet på dem och ta över, undrar hur han gör egentligen?



Han är ju inte särskilt mobil precis och ovan ser man tydligt hur Arvid utan att tveka hjälper honom över stock och sten. Varför!?



Pyttemänniskan visade heller ingen som helst tacksamhet över Arvids hjälpande hand, utan svarade med att rufsa sönder hans frisyr. Man skäms ju över hans arroganta beteende!



Elin försökte få Pyttemänniskan att gå lite själv, men han är ju smidig som ett kylskåp och saknar helt balanssinne - en sorlig syn med andra ord. 




Sedan gick han och la sig med solhatten på och störde hela grannskapet...

Andreas vill precis som Musse Hasselvall, Robert Ashberg och en rad andra, slå ett slag mot prostatacansern och deltar i Mustaschkampen. Ja är det någon som har förmågan att odla sig en tät mustasch så är det ju vår Andy Pandy...

På McDonald´s säljes olika sorters kaffe i storlekarna Liten, Mellan och Stor.

(Obs, det där potatisskalet är inte ett bonustillbehör från McDonald´s! På McDonald´s skalas minsann ingen potatis, utan pommen görs av jordknölar som avklätts av små barn i en hälsovådlig fabrik någonstans i Calcutta. Det där potatisskalet kommer från min kompost, Andreas hade slängt muggen där innan jag hunnit fota den. Muggen hör för övrigt hemma i pappersinsamlingens avdelning för hårt papper - epic fail Andreas!).


Både på mellanmuggen och den stora muggen sitter ett litet klistermärke...

...som det är meningen att man ska klistra på ett "kaffekort" som också sitter på muggarna.

Detta kaffekort sparar jag i min plånbok på en väldigt säkert och skyddad plats och klistrar nya märken på i takt med mina latteinköp (ja, jag är en lattemorsa och det tänker jag INTE be o ursäkt för!). När jag fått ihop 4 stycken märken, så får jag som ni ju redan räknat ut en latte GRATIS! Som ni ser ovan så har jag endast ett märke kvar att klistra på innan jag kan använda kortet som betalning!

Var gång jag får tillfälle att betala med ett kaffekort, uppstår en euoforisk känsla inom mig. "En stor latte, det blir ..... kronor!" säger expediten (tyvärr vet jag ej vad en stor kaffe kostar, så det kan jag ej informera er om), varpå jag malligt svarar "nej för det blir det inte alls, det blir nämligen ett kaffekort!!" och så slänger jag triumferande upp den lilla lappen på disken. I det ögonblicket känner jag mig nöjdare än nöjdast, ungefär som om jag blåst hamburgerjätten McDonald´s på en kaffe och det gör mig så lycklig inombords. Det extra fina i kråksången är att jag alltid köper en mellankaffe när jag betalar med cash, men när det vankas en gratiskaffe beställer jag minsann en stoooooooooor!

McDonald´s är så fruktansvärt ägda, ägda av lilla mig! Det hela kan liknas lite vid berättelsen om David och Goliat faktiskt...

...men det har han ingen aning om. Obs, känsliga tittare varnas!

Nu är flocken åter samlad, man jag har aldrig känt mig mer utanför. Mamma bara susar omkring, Pappa bryr sig endast om Pyttemänniskan som i sin tur styr med sitt larv (hans fokus är jag visserligen ändå inte inte intresserad av att vinna). Jag är med andra ord lämnad åt mig själv...



Mammas uppmärksamhet är det ingen idé att försöka fånga, det är alltid hon som styr och ställer och bestämmer om när det är dags för lek eller ej. Pappa där emot kan jag ibland göra mig gällande inför om jag kämpar.



Denna gång testade jag det gamla beprövade strumptricket...



...men det fungerade tyvärr inte. Jag blev ivägshasad och fick bannor av både Mamma och Pappa inför Pyttemänniskan - så otroligt förnedrande! Jag överväger stakt att flytta hem till Morfar. Där hade jag det bra för jag fick god mat och uppmärksamhet hela tiden. Suck.... Nu ska vi dock åka ut till huset allihop och där finns skogen och gräset som jag älskar!

Det faktum att min nya korta frisyr döljer min panna gör den väldigt ekonomisk och tidsparande. Jag behöver inte längre gojsa med täck-kräm och puder på det området.



Jag brukar dock inte sminka mig allt för ofta eftersom jag är en sån där fulmorsa som folk på byn anser har gått ned sig sedan hon fick barn. I sammanhanget måste jag tillägga att jag har välsignats med ett så kallat storkbett, ja ni vet ett sådant som Gorbatjov...



...och Robin Jedsmyr har (vet ni inte vem Robin Jedsmyr är?! Lucky you!)



Mitt är emellertid inte lika framträdande som deras, men uppenbarar sig både nu och då. Min nya frilla döljer emellertid även detta väl - så nöjt! Jag har för övrigt kommit underfund med att jag nedärvt storkbettet till min son...



... han har nämligen ett exakt lika dant som jag! Det dröjer emellertid länge innan han kan skaffa sig en lika funktionell frilla som min.

Ps: ja jag SKA skriva ett inlägg om We R Family-eventet, kom ihåg att good things come to those who wait.

Hej alla! Nu är Mamma och jag åter i Norrköping efter en trevlig visit i den Kungliga Huvudstaden.



Jag känner verkligen att jag har vuxit som individ under resan.

Förutom det så skaffade jag lugg:



...prövade en gräslig stol som hade samma gröna färg som pestofläckarna på Mammas jeans (hon har verkligen tvångstankar när det gäller färgmatchning!):


...smakade på Lindas hår (det var som jordgubbar som plumsar ner i mjöl - fy fan vad gott!):


...åt ett skrovmål i Hornstull (Lindas hår smakade bättre...):




...spelade svår inför Mli (hon gick inte på det):

(kolla in hennes tatuering, ÄNGLALIK står det på hennes underarm ha ha!)

...jag la slagget under ett gäng rosa träd (ZZZZZZZZZZZZZZZZ):


...skrålade glatt åt min leksak med Christus (kul att det finns fler än jag som uppskattar den, han och jag har nu kommit överens om att bilda en facebook-klubb till dess ära):



...pussades med Söt-Sisen (se så svartsjuk Christus blev):


...väntade på tunnelbanan till förbannelse...


...men bäst av allt var mötet med självaste KNIVLISA på We R Family-eventet:


...se så vacker hon är i solljuset!


...och generös med pussar! Jag ska aldrig tvätta kinden!

Pyttemänniskan sitter där uppe i sin långa stol och dinglar med benen och mallgrodar sig. Han ska följa med Mamma på We R Family-event i Stockholm. Man blir spyfärdig vid blotta åsynen av hans flinande och uppblåsthet! Själv ska jag vara hos morfar under tiden, vi ska väl spela golf och klippa gräset eller så. Jag vill inte ens följa med Mamma och Pyttemänniskan, det ska bli skönt att få en paus från dem! Vad är ett We R Family-event i Stockholm? Säkert långtråkigt och tråkigt och...

Har testat blåbär, gott men man blir ganska hård i magen...

Här om dagens var vår granne James inne hos oss. Jag satte mig genast i min permobil när han kom för jag tänkte att det skulle vara lättare att köra på honom med den, eftersom han är både större och långsammare än Hunden.



Men i sista stund slank han alltid undan och jag lyckades aldrig komma åt honom, frustrerande! Till slut gav jag upp och började istället rasa omkring helt random med permobilen, men så fort jag kom i närheten av vardagsrummet så sprang James fram och motade mig tillbaka in i köket.



Han vallade mig som ett får och jag har aldrig blivit så förnedrad i hela mitt liv!!!!  Om jag skulle tvingas välja mellan att umgås med James eller Hunden, så skulle jag kanske välja Hunden faktiskt...

- Jo vi kan klippa en variant av den där frisyren, sa Linda när jag och det sovande kräldjuret klev in på salongen i går morse, men den där fetluggen får vi ALDRIG till. Utan att funderade över hur frisyren skulle se ut med en fattig lugg som min, studsade jag ned i stolen med orden "kör hårt".  I samma ögonblick vaknade självklart kräldjuret, men Linda hade varit så snäll och ordnat med en ensamtid åt oss, så det gjorde inget om han skulle börja yla.

Kräldjuret skötte sig dock snudd på klanderfritt trots att han var vaken under hela klipprocessen.
Detta blev frisyr-resultatet.

Mina öron är förövrigt gigantiska, det har jag aldrig tidigare tänkt på! Skönt att bli varse, självklart hade jag inte velat spendera resten av mina dagar lyckligt ovetande om det...

Alla välsignas inte med så där fint kvalitetshår som Snygg-Linda, det måste finnas personer som jag också så att de som har tjockt hår verkligen, verkligen inser hur lyckliga de är. Var så goda alla fethåriga för att jag finns!

Men jag är väldigt nöjd med min korta nya frisyr även om luggen inte är lika tjock som originalvariantens. Tack ännu en gång Linda!

När jag var liten brukade min mamma läsa en bok för mig som handlade om Herr Uggla. I ett kapitel av boken har Herr Uggla bestämt sig för att brygga te av tårar. Han satte sig då i sin fotölj och tänkte på en rad väldigt sorgliga saker, så att han började gråta och kunde samla upp tårar till att brygga sitt te på. Jag minns hur jag själv så gärna ville smaka det där teet, men det var så svårt att klämma fram så pass många tårar att det räckte till en kanna.

I dag har vi dock lyckats brygga te av tårar till förbannelse för Mamman, Bebisen och Hunden bara gråter och gråter och gråter...

I morgon ska jag göra ett tappert försök att styra upp min generande hårlöshet. Egentligen är det Linda som med sax och eventuellt rakapparat, ska stila till det hela. Jag har givetvis vissa drömmar om hur min skalle ska komma att se ut när hon är färdig. Frågan är bara om det är fysisk möjligt att förvandla detta...



...till detta?

Jag tog en tupplur i vagnens liggdel förut och när jag vaknade så hade jag tydligen fått sällskap av Hunden! Fy fan vad jag känner mig smutsig....

I söndags sammanfördes A-barnen och det hela inleddes med att Nora och Jenny leverera en present till Musse, så välartat!



Presenten innehöll boken Mamman och den vilda Bebin

Undrar om det var en pik eller om tanken är att den ska fungera som inspirationskälla (som om det skulle behövas...)?

När Musse slitit upp sitt paket (vilket han inte visade någon direkt tacksamhet över) la vi Nora och honom på filten för att de skulle få bekanta sig lite med varandra.

Musse agerade precis som vanligt ångvält och klämde och drog i Nora utan någon som helst finess.

Han slet strumpan av hennes fot och började äta på den (strumpan alltså).

Nora blev en aning chockad över hans framfusighet, men bemötte den med en sval nonchalans.

Därefter var det Håkans tur att göra bort sig.

När Jenny artighetslog mot honom tog han det som en invit och började pussas och slicka henne i näsan.

"Ta det som en komplimang", sa jag krystat käckt men utan att kunna dölja en underton av uppgivenhet...

När Nora prövade Musses gunga sken hon verkligen upp

Strax innan hon och Jenny klev in i hissen för att åka tillbaka till Göteborg, så yppade hon några väl valda ord: trevlig lya och skön gunga, men allvarligt talat - se till att uppfostra dina djur bättre!

Nora, om du läser detta så vill jag förtälja att jag är väldigt glad att du uppskattade gungan och du får låna den precis när du vill. Angående de både djuren så lovar jag att göra mitt bästa. Hälsa morsan och farsan och ta hand om dig och dem tills vi ses nästa gång.

Hej alla, det är Håkan som skriver. I lördags klockan 07.00 hade vi tvättid. Den korkade Pyttemänniskan hade dock missuppfattat bokningen och trodde att den startade vid 05, så han väckte oss därför ca klockan 04.52 - IDIOT! Pyttemänniskan är ju som vi alla vet dessutom ytterst lat och mamma bär honom i hans fula stol när vi tvättar, vilket stör mig en aning.


I väntan på hissen; jag ruskar mig pigg medan Pyttemänniskan suger maniskt på sin napp


I hissen på väg ned: jag känner doften av vedervärdiga Zucki! Pyttemänniskan agerar pösmunk i sin stol. Mamma håller all tvätt.

Väl nere i tättstugan började genast mamma och jag att sortera, medan Pyttemänniskan satt i sin stol och pillade på sin papegoja som han tagit med sig. Det störde mig. 



När vi dragit igång maskinerna skulle Pyttemänniskan sitta framför den stora av dem och meditera. Fy fan vad störande!


Kolla på bilden nedan och finn ett fel:


Just precis, de som tvättade innan oss har använt mangeln! Jag visste varken ut eller in när jag upptäckte detta, förvirringan var total och jag fick svårt att andas - det bor byfånar i vår trappuppgång!

Efter att Pyttemänniskan hade mediterat så drog han igång ett yogapass - än mer störande!


Jag tror inte att Pyttemänniskan förstått vad det här med tvättid innebär, men det är ju i så fall inte första gången som han missuppfattar något... Jag missade hur som haver första delen av nyhetsmorogn med Tilde på grund av hans sinkande, såååå stört!!

(Foto: Ingrid Appelberg)

Detta är Johnny. Johnny är en fransk bulldog och sambo med min vän Ingrid. Ingrid och Johnny bor i Malmö. Allt sedan Johnny flyttade hem till Ingrid har hon och jag pratat om att sammanföra honom och Håkan. Vi båda såg framför oss hur de skulle bli de bästaste av vänner och leka sig trötta till vår enorma förtjusning. Det finns nämligen inget så tillfredsställande för en hundägare som när dennes fyrbenting finner lyckan i en annan jycke och leker sig utmattad. Man står vid sida om och betraktar det ljuvliga skådespelet med ett fånigt leende på läpparna. Väl hemma nöjdar man sig sedan över hur ens hund kastar i sig all sin mat, slupar i sig allt sitt vatten och faller i en djup sömn som varar flera timmar.

I somras fick så Ingrid och jag äntligen tillfälle att tussa ihop våra byrackor och förväntningarna var enorma. Under en så lång tid hade vi pratat om detta möte, under en så lång tid hade vi längtat efter den tillfredsställelse som våra jyckars nya vänskapsband skulle framkalla hos oss. Ack så fel det blev! Blotta åsynen av varandra fick hundarna att se rött. Båda visade tänderna, reste ragg och framkallade morrliknande läten och skall som hämtade från någonstans innanför helvetets portar. Det var uppenbart och gick inte att blunda för - Johnny och Håkan hatade varandra!

Ingrid och jag gav dem tid att "göra upp" på men då Johnny slutligen kastade upp en spya så full av hat, vrede och vansinne över Håkan, insåg vi att det var lönlöst. Vi tog respektive hund och lommade besviket hem för att slicka våra sår och bearbeta det ofattbara som just inträffat. Jag kände uppriktigt sagt sorg i mitt hjärta och är nästan säker på att Ingrid gjorde det samma.

Dagen efter när vi hade hunnit svälja gårdagens katastrofala playdate, skrev vi skamsna meddelanden till varandra på Facebook. Tafatta förklaringar så som "Johhny håller på att bli könsmogen och är inte helt säker på sin sexualitet än", "Håkan är kastrerad så Johnny kanske inte förstod om det var en tik eller en hane han hade att göra med och blev därmed förvirrad", "de hade ju koppel på sig och då är de ju inte riktigt sig själva", "Håkan blev som unghund uppfostrad av en bitchig tik, så han är till en början lika utåtagerannde som en ilsken ADHD-unge" och så vidare, haglade. Vi enades om att nästa möte skulle bli mycket bättre för då skulle minsann Johnny vara äldre och inga koppel inblandade. Hoppet och förväntningarna tändes åter inom oss, men frågan är om vi någonsin kommer att våga sammanföra våra jyckar igen. Frågan är om vi vågar riskera att ännu en gång tvingas konstatera att de skyr varandra som pesten.

Med denna erfarenhet i ryggsäcken sitter jag nu här och känner mig bajsnödig. Som ni gamla trogna och erfarna läsare vet så har Jenny och jag ända sedan Musses och Noras nedkomster, skickat mail mellan Göteborg och Norrköping till varandra varandra. I morgon smäller det dock, i morgon ska A-barnen för första gången sammanföras! TÄNK OM DE KOMMER ATT HATA PRECIS SÅ SOM JOHNNY OCH HÅKAN HATAR?! Jag vet inte om jag klarar ännu ett sådant misslyckande....