Morsan försökte fota...

...oss boys, men den enda som är fotgenique av oss är uppenbarligen jag.











Det hela handlar om att älska med kameran, men det har dom andra inte fattat.

/Håkan

Det är så dom görs...



...men man kan ju fråga sig varför, det är ju inte direkt snyggt.

/Håkan

Under hela helgen...

...har jag agerat soffkudde. Förra helgens bbq-kväll och kräftskiva tog på krafterna och veckan som följde var ganska hård (grannens katt har häcklat mig genom att svansa retsamt utanför burspråket nätterna igenom, Pyttemänniskan har levt rövare och varit sjövild 24/7 och Mamma har krävt total lyhördhet och ovillkorlig lydnad etcetera, etcetera).



Jag har verkligen behövt vila upp mig och dessutom är jag ju ett så vackert inslag i soffan, bland de övriga så vidrigt kulörta kuddarna. Det är med all rätt som jag har snarkat med andra ord!


En bra katt...











...är en blöt katt!

/Håkan

Fräckheten grodifierad!

I går skulle jag ta mig en slurk vatten efter morgonens skogspromenad och upptäckte då att konkurrens uppstått om min vattenskål.



Den fräcka grodan Kenny hade vågat sig dit för en simtur - SÅ RESPEKTLÖST!




Jag skällde på honom men han brydde sig föga, Kenny tycks inte ha det minsta av respekt för mig (typiskt grodor me y-namn!). Om det inte vore för att jag just jagat upp en svart katt i ett träd, så skulle jag ha känt mig kränkt. Mamma hällde till slut ut grodlåret ur skålen och han hoppade iväg mot nya mål och jag ropade efter honom att han aldrig skulle våga sig hit igen. Vi får väl se hur det blir med det...

Pyttemänniskan minsann...

....han väntar inte på något gott! Han sitter vid bordet och härjar och beter sig tills han får det han vill...




Han är otroligt högljudd och har allt som ofta fötterna på bordet...



...och slänger mat omkring sig, kladdar och kletar och här om dagen slet han tag i grötpulverförpackningen och hällde innehållet i sitt knä...



Alla dom här uttrycken som storfötterna använder, är de enbart tomma ord eller? Jag får ALDDRIG lön för mitt exemplariska beteende, medan Pyttemänniskan kan härja hej vilt och ändå kamma hem precis allt som han pekar på. Orättvisan och förirringen är total!

"Den som väntar på något gott...

...väntar aldrig för länge", heter det på människospråk.




Så här sitter jag nu och väntar. Tar seden dit jag kommer. Längar. Men inte fan får jag något gott! Jag känner mig både lurad och vilseledd faktiskt....


Skogsstress

Det är ganska stressigt här ute i skogen för det finns så otroligt mycket att vakta. Dels är det tomten och huset och mamma (de självklara och uppenbara tingen), men jag har dessutom en mängd inventarier som jag inte är intresserad av att någon ska lägga vantarna/tassarna på. Här har ni exempelvis mina tomater.



Nu när de börjar få färg så är de heta villebråd för både bjärv och Anders (bjärven känner ni, men den sistnämnde bor i skogen, är sabeltandad, har tre ben var av två är sju meter långa och ett mäter nio meter och han äter små hundar med hull och hår).



Jag vaktar dem med min själ och sitter på pass under dagarna (kvällar och nätter tillbringar jag i burspråket) och spanar, lyssnar och vädrar med min känsliga nos. För att vilseleda tomatintressenter så har jag placerat ett gäng fejkblommor strax intill...



...som ska fånga deras uppmärksamhet. Dessutom har jag planterat några piplökar som extra attraktion i en låda, vilken jag har placerat på andra sidan ytterdörren.



Nog för att jag är snabb som vinden, men jag kan inte befinna mig på två ställen samtidigt. Tur att jag är så listig och klok och kan komma upp med så smarta avledningsobjekt, annars hade jag nog inte kunnat fokusera ordentligt när jag ligger i burspråket.



Om jag måste välja...

...så är burspråket det allra bästa med huset.



Ergonomiskt till tusen och man har överblick både ute...




...och inne...



...och för att maximera trivseln har jag hämtat mammas linne och bäddat med det...



...som ett trevligt underlakan

Katter...

...har jag föga till övers för. Dom sysslar med skeva grejer så som breakdance...



...och är otroligt lömska, oberäkneliga och skoningslösa. Jag håller mig passiv i deras närhet...



...för man vet aldrig vilka utbrott de kan explodera i.



Vidriga varelser!


Här om dagen...

...tog jag med mig min och Hildings flock till Åby Krog.



Vi hade varit vid Glottern och svalkat oss och alla vet ju att sjön suger, så jag tyckte att det var en bra idé att se till så att tvåbentingarna och Hilding fick något i kistan. Särskilt den sistnämnde blir nämligen ytterst purken om han går omkring för länge med fastande mage. Tyvärr fattade han ju inte riktigt poängen med vårt besök på Åby Krog - man ska strosa längs borden och titta vackert på tvåbentingarna, sitta fint när de ber om det (de blir sjukt nöjda när man gör som de säger, de känner sig auktoritära och båser upp sig) och lägga huvudet på sned; då får man ALLTID smaka från läckerheterna som ligger på deras tallrikar.



Lilla Hilding svansade dock enbart kring fötterna på sin egen husse, vilket inte ger lika stor utdelning som om man tassar runt främlingars bord. Se bara på min utdelning nedan; hamburgare!



Hilding lär sig kanske med tiden, hans hjärna är liten som en valnöts så man ska inte ha allt för höga förväntningar på honom.

Någon annan som man inte ska ha några förväntningar på är Pyttemänniskan.



Han spelade apa med sin fula gula kopp(?) och sjöng och skrålade i den så att tvåbentingarna vid de andra borden stirrade på oss - pinsamt! Sedan gapade han efter mycket...



...men misste självklart hela stycket, släpphänt som han är! Den godbiten la jag beslag på!












När pappa inte är hemma...

...så hänger jag i burspråket om nätterna.



Ingen djävel tar sig in på vår tomt osedd...



...jag noterar ALLT! Mamma och Pyttemänniskan kan sova lugnt och tryggt...



...med mig på vakt. Så fort jag ser det minsta levande väsen passera förbi där ute, så skrämmer jag vettet ur vederbörande med mitt skräckinjagande skall. 

Forest Gump

Att springa är najs...



Jag har anmält mig till Sthlm Maraton.



Det har Pyttemänniskan också säger han och ska tydligen springa i sin permobil. Snyggt NOT!



Jag tänker i alla fall INTE vänta in honom under loppet, snigelhäcken får klara sig själv!

Lastbilsnos

Jag minns inte om jag visat er mitt vrålåk, här är det hur som haver:



Något av en mindre storlek än denna skulle jag aldrig nöja mig med att färdas i - störst går först lixom!




Flockporträtt



Bortsett från den inte allt för fouserade skärpan så är jag ganska nöjd med bilden. Den fångade min snygga sida.

/Håkan

Osämjan ligger tät...

...här i köket och för att skära igenom den skulle man behöva en tigersåg.



Pyttemänniskan har så många saker som han sprider omkring sig och fattar inte att om han inte tar hand om dem så gör jag det - på mitt sätt! Vi kan inte ha det så här längre, det måste bli ordning, rim och rason! Pyttemänniskan tror dock att universum kretsar enbart kring honom och har inte alls förstått att det ju är jag som är dess medelpunkt.

Vårt gräl slutade hur som haver med att han som vanligt stack huvudet i sanden...



...och vägrade diskutera vidare. Nu har jag dock satt upp en skylt här hemma så att alla ska förstå vad som gäller.

Ohyfs!

Jag har suttit och väntat på James sedan Dackefejden (ni vet den där tvisten mellan Gustav Vasa och Nils Dacke, år 1542-43).



Trots att solen skiner och tikarna väntar så ligger han och snarkar till förbannelse där inne och hör inte ens att jag krafsar på hans dörr. Vi hade bestämt att vi skulle dra några repor uppe i Södra Promenaden vid 10-hugget - stajla lite utanför Halvars Glasskiosk och märka revir både här och var. Nu känns det dock som om hela dagen är förstörd. Fy för bövelen vad jag avskyr när folk och fä inte passar tiden!!!

Tidsfördriv

Idag har jag pokat alla mina vänner på Facebook



Tristessen rev och slet i mig så något var jag ju tvungen att ta mig till.

Snart mina grödor, snart...



I dag har jag legat på balkongen och solat mig samt vaktat mina plantor. Jag försådde charlottenlök, paprika, blomkål, gurka, basilika och luktärter tidigt i april och idag luftade jag dem på balkongen i ryssvärmen. De gillade att vaja i vinden och sträcka sig mot solen. Snart ska de dock få rota sig i mullen ute vid huset och växa sig stora och starka i frihet. Det kommer de att älska! Jag måste emellertid finna en skyddad plats utom räckhåll för Pyttemänniskan för dem, han ska absolut inte få lägga vantarna på mina plantor! Hans fingrar är bebiskletiga och inte ens i närheten av gröna...

Höjden av fräckhet!

Hej hej, det är Håkan som lagt tassarna på datorn. I helgen var vi ute i huset och styrde lite och att "styra lite" betyder för mig att
* sola mig
* jaga halvt ihjäl en gräsand i skogen
* störa mig på Pyttemänniskan



Punkt nummer tre ville jag egentligen inte ägna mig åt, men tyvärr så gick det inte att unvika den. Elin och Arvid har länge varit två av mina absoluta favoriter bland tvåbentingarna; Elin för att jag får bädda med hennes schal precis när som helst och Arvid för att han alltid är så generös med snask och godsaker. På senare tid har jag dock noterat hur Pyttemänniskan nästlat sig in även hos dem, men i helgen blev jag verkligen mållös.



Se hur Pyttemänniskan kryper in under skinnet på dem och ta över, undrar hur han gör egentligen?



Han är ju inte särskilt mobil precis och ovan ser man tydligt hur Arvid utan att tveka hjälper honom över stock och sten. Varför!?



Pyttemänniskan visade heller ingen som helst tacksamhet över Arvids hjälpande hand, utan svarade med att rufsa sönder hans frisyr. Man skäms ju över hans arroganta beteende!



Elin försökte få Pyttemänniskan att gå lite själv, men han är ju smidig som ett kylskåp och saknar helt balanssinne - en sorlig syn med andra ord. 




Sedan gick han och la sig med solhatten på och störde hela grannskapet...

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0