Sniff This

Livet handlar om att hela tiden tänja på gränserna och att pressa sig själv till det yttersta. När man nått ett mål så ska man höja ribban och kämpa för att prestera upp till nästa nivå. Nu för tiden har jag exempelvis inga som helst problem med att ta mig in i och ut ur klaffbordet med vanliga kläder - jag gör det snabbt, enkelt och smidigt till skillnad från hur landet låg för någon vecka sedan. Övning ger färdighet och jag får stående ovationer av mamma och pappa när jag lyckas - vilken kick!

Mitt nästa steg är att bemästra den proceduren utklädd till Michelingubbe...


I skrivande stund går det sådär...

...och jag antar att applåderna från mor och far lär låta sig väntas på - men skam den som ger sig!

"no quitter"

Väsen, ett otroligt vackert och poetiskt ord. Ja det är så fint att man kan komma undan med att använda det två gånger i en och samma låtvers.

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel

Nej förresten, ingen kommer undan med det, inte ens Sara Varga (sin fina klänning, plutande läppar och härliga hårsvall till trots). Det känns enbart förbannat krystat och nödrimmat.

Sara Vargas tanke måste ha varit att hon ville ta patent på det vackra ordet väsen och hon trodde väl att hon så kunde göra genom att pratsjunga det två gånger i en och samma vers i ett melodifestivalenbidrag. Då skulle det bli hennes alldeles egna ord och personifiera hennes person; Sara Varga  - ett vääääääsen. Undrar vad för slags väsen hon är, kanske ett skogsrå? Har någon sett om hon har ett förruttnat hål i ryggen?


Du klagade på hela mitt väsen

Klagade. Hallå, vi har ett skogsrå här som någon har klagat på, är det ett fall för DO?


Jag vill hugga mig själv i halsen med en gaffel i schlagertakt...

För någon vecka sedan fikadejtade jag och Musse min gamla vän Laika och hennes familj. De bor i en femrumslya och Musse lyckades befinna sig i alla rum samtidigt, medan Laikas femåring Milo lugnt spelade tv-spel och hennes 11-månader gamla Noah fridfullt och förnöjt lekte med sina saker på en filt på köksgolvet.

Milo


Noah


Härjet (i färd med att köra på en katt med en stol)


På kvällen när Musse hade somnat och jag i godan ro (typ) kunde nätsurfa, återfann jag ett mail i min inbox från Laika som bland annat innehöll meningen "nu förstår jag varför ni kallar honom för Härjet". Det är inte första gången jag får höra något sådant och jag älskar kommentarer som denna! De utgör nämligen kvitton på att jag faktiskt har en tornado ständigt omkringvirvlande i min tillvaro, en tornado som gör det lite svårare för mig att exempelvis förmå att passa tider, bädda sängen, damsuga, sminka mig etcetera. Mitt liv består av härj från morgon till kväll och stundtals även om nätterna och det är sällan som jag verkligen kan ta det lugnt och stressa av. Musse är nu 16 månader gammal och han har varit precis lika rastlöst vild ända sedan den dag han behagade äntra Tellus.

Jag är dock inte ett dugg bitter över att min son inte ens kan vandra genom Saharas Öken utan att möblera om och göra kaso. Nej ödmjukt betraktar jag honom som guds gåva till andra föräldrar att få möjlighet att komma till insikt om att deras kids är ganska lugna och sköna att ha att göra med och att dom har det så bra, så bra. Han fungerar även som en väckarklocka för för personer som inte är helt säkra på om de är redo för att skaffa barn - efter att ha spenderat någon timme med Härjet vet de om det är dags för dem att bli föräldrar eller inte. Dessutom så övertygas tonårstjejer som vistas i hans närhet, om att behålla Tulon mellan knäna ett tag till. Man kan med andra ord säga att Härjet är lite som ett Kinderägg för omgivningen - tre funktioner i ett. Och jag gillar läget, för någons unge ska ju ha den uppgiften här i livet, så varför inte just min?


"var så djävla god, världen"

...för jag blev brädad av dig och alla andra kvinnor", säger Mia Skäringer innan hon avslutar sin föreställning Dyngkåt & hur helig som helst med att sjunga Olle Ljungströms Jag är apan som liknar dig. Som en röd tråd löper innebörden av det budskapet genom hela filmen om Mia Skäringers liv, vilken hon skildrar både så som hon önskade att den skulle bli och så som den blev ute i Den Äckliga Verkligheten.

När Mia var tonåring ville hon se ut som Jennifer Grey, tjejen som spelar Baby i Dirty Dancing. Baby har så otroligt smal midja och perfekta lår för Patrik Swayze att smeka och hennes små skinkor studsar så fint när hon och han styrdansar. Men Den Äckliga Verkligheten ville något helt annat och Mia som var näst tjockast på hela skolan, fick anorexi. Hon var dock inte den enda som önskade sig Jennifer Greys utseende, nej praktiskt taget alla strävade efter det - alla utom Jennifer Grey själv som sprang iväg och opererade sönder hela ansiktet. Det är just detta som Mia åsyftar när hon säger att hon aldrig kommer bli den där perfekta kvinnan eftersom hon blev brädad av dig och alla andra kvinnor. Överallt runt omkring oss finns dom - de söta flickorna som blev valda till lucia i mellanstadiet, de sexiga tjejerna på högstadiet som alla killar trånade efter, modebloggerskorna som enbart ägnar sig åt nöjen, kändismorsorna på omslaget till tidningen Mama som ser ut att bara råka ha en unge på armen och karriärkvinnorna med nyrenoverade kök och hem fulla av inredningsdetaljer från Svenskt Tenn. Det är dom vi jämför oss med, det är dom som brädar oss. Och i gengäld så brädar vi tillbaka, för alla jämför vi oss med varandra. Det finns alltid någon som är bättre, vackrare, lyckligare och smartare och som har duktigare barn, snyggare man, roligare jobb och ett finare hem. Istället för att se vad vi själva har, så jämför vi oss med alla andra och det som dom har känns mycket mer åtråvärt och rätt.

Ärligt och utlämnande skildrar Mia vardagshändelser, sorg, trauman, tvångstankar och ångest med sarkastisk humor. Mitt i ett gapskratt hajar man till och inser vad hon egentligen pratar om och plötsligt så sitter man där med tårar strilande nedför kinderna istället. Hon riktar en ifrågasättande känga mot vår tids hycklande inspirationskällor  - livsstilsmagasin så som mammatidniningen Mama, de omåttligt populära hjälp-till-självhjälp-böckerna som ska förmå en att finna lyckan, ekologiska föda-hemma-gurus och alla gör-om-mig-inslag på tv, etcetera, etcetera. Språket är grovt - svordomar och ord så som husfridsknull, står som spön i backen och vi älskar det.

Jag har full förståelse för att föreställningen rekommenderas från 15 år, samtidigt som jag ändå tycker att det är en smula olyckligt. Var fjortistjej i detta avlånga land skulle behöva se Mias skildring av sina tonår, då hon bland annat sökte så innerligt efter bekräftelse att hon inte stretade emot då hon utsattes för ett sexuellt övergrepp. Och var högstadiegrabb skulle behöva se hennes illustration av en urtypisk porrfilmsscen, som framstår som inget annat än konstig, orättvis och totalt sinnesrubbad när hon sätter fingret på den ur ett kvinnoperspektiv.

Dyngkåt & hur helig som helst - en träffsäker, gripande, nödvändig, sorglig och förbannat djävla svinrolig föreställning om att vara kvinna!

• Städning
• Anställningsintervju (obs: jag är anställaren)
• Systemetbesök
• Outfitavgörande
• Fördrink
• Dyngkåt och Hur Helig Som Helst
• Berusning

Var i denna dagordning passar Härjet in? Ingenstans, men han måste hur som haver haka på i alla aktiviteter utom de två sistnämnda. Om han är med på noterna? Inte riktigt...



..men det är lugnt. I Fix.

"Guds prövning"

Eftersom jag inte orkar blogga för tillfället, så vill jag tipsa er om en annan blogg som ni kan förlusta er med tills jag är tillbaka i rätt sinnesstäming.

HÄR ÄR DEN





Ps. tuppen på bilden har inget med blogg-tipset att göra. Jag la jag upp detta foto för att fågeln är fin och för att bilden är så intressant och djup på något vis. Den har många dimensioner kan man kanske säga.