Sniff This

Det ryktas här hemma om att jag ska spendera tid med annat folk än mamma framöver. Detta är givetvis inget jag är främmande för, men jag vill dock understryka för alla vad jag gillar att ägna mig åt. Nedan presenterar jag utan inbördes ordning mina tre favoritsysselsättnigar

Flyga

Trippa omkring




Åka vagn



Nu vet ni det och det finns inga undanflykter!

Käre Håkan,

Jag är en schäfer i mina bästa år och en väldigt trogen läsare av din blogg. Jag skulle bli oerhört tacksam om du ville publicera en efterlysning åt mig. Det förhåller sig nämligen så att jag sedan i påskas saknar min kära vän Kastrup, som då gick ut på sin årliga långfredagspromenad och inte har synts till sedan dess. Kastrup är en beige chiuauha av storlek mindre och han bar vid försvinnandet en gul väst och gröna gummistövlar. Nedanstående foto är den enda bild som tagits av Kastrup, synd med tanke på att han är aningen oskarp på den.



Tack för en trevlig blogg!
/Schäfer-Sheila

Hej Schäfer-Sheila!
Det värmer i i hjärtat att höra att du tycker om min blogg och självklart publicerar jag din efterlysning. Chihuauor är emellertid inte en hundras som jag drar särskilt jämt med, varför jag undrar om du egentligen ställt dig frågan gällande huruvida Kastrups försvinnande verkligen är av ondo? Jag har otroligt svårt för att tro att en chihuaua kan vara trevlig eller överhuvud taget något att ha. Har du förresten numret till katten på bilden? Jag skulle vilja byta ett ord med vederbörande, då jag tror att denne och jag kan tänkas ha en hel del gemensamma intressen...
Väl mött Håkan.
 

Inlägget Jag vill hugga mig själv i halsen med en gaffel i schlagertakt, har väckt många reaktioner. Via kommentarer, facebook, mail, sms och telefonsamtal, har människor hört av sig och det är verkligen otroligt att folk är så pass kapabla att sätta sig in i en annan (och för många dessutom främmande) människas situation, FLERA LÄSARE BLEV TILL OCH MED RÖRDA TILL TÅRAR! Till er vill jag rikta ett enormt tack och även berätta att jag faktiskt har tagit tag i situationen nu. I lördags tog jag mod till mig och hörde av mig till en handfull människor som uppfyller nedanstående kriterier:

¤ De är pålitliga och ansvarsfulla

¤ De har tidigare visat stort intresse för Musse och kan därmed antas tycka att det vore kul att umgås med honom

¤ De är inte (enligt mina beräkningar) allt för tyngda av exempelvis jobb eller egen familj

Jag är inte van vid att be människor om hjälp för jag vill absolut inte vara till besvär eller upplevas som krävande, men att umgås med Musse är faktiskt något som jag intalade mig att många kan tycka är roligt och se som ett privilegium att få göra (själv skulle jag ha blivit jätte glad om någon frågade mig om jag kunde ta hand om det finaste och värdefullaste denne hade). Så jag tog som sagt mod till mig och hörde mig för i bekantskapskretsen och snacka om att jag fick napp! Nu har jag upprättat en bank av människor som jag vågar höra av mig till om jag behöver hjälp med Musse eller avlastning och de tycker inte att varken han eller jag är jobbig eller krävande och de vill väldigt gärna umgås med Musse! Tack alla som pushat mig till att ta tag i situationen och våga göra något åt den!

Jag sitter ensam i en lägenhet och stirrar, stirrar precis så som jag har gjort varje dag i över fem månaders tid. Det finns så mycket som jag skulle vilja ta mig för, men jag kan inte börja med något för jag vet att jag ändå snart kommer att bli avbruten och den stressen är allt som ofta för tung att hantera. Så jag fortsätter istället att stirra framför mig och väntar på att plikten ska kalla.

Bebisen ligger på en filt på golvet och jag vet att han snart kommer att börja gråtskrika. Han kommer snart att börja gråtskrika för att han är trött och rastlös och då inte längre kommer vara ett dugg intresserad av att ligga på filten bland alla leksaker. Det enda han då vill är att bli kringburen, bebisen vill sitta på min höft och slita i mitt hår medan jag går runt med honom i lägenheten och får han inte göra just det just då, så gråtskriker han.

Bebisen börjar gnälla och gny, men jag fortsätter att stirra framför mig. Gnällandet och gnyende övergår till gråtskrik, men jag fortsätter att stirra framför mig. Nu har bebisen gråtskrikit i över en minut så det är hög tid för mig att sluta stirra framför mig och istället plocka upp honom. Om inte jag plockar upp honom så plockar ingen upp honom, så nu måste jag verkligen plocka upp honom. Jag slutar att stirra och plockar upp honom. Jag börjar vandra runt med honom i lägenheten, varpå han grabbar tag i mitt hår och tystnar.  Då klockan ju bara är strax innan tio på förmiddagen, så känns det ännu inte så tungt att bära omkring på bebisen och jag pratar gulligt med honom och blåser honom på halsen, varpå han fnissar. Senare i eftermiddag kommer dock detta företagande att kännas mycket tyngre, för då har nästan hela dagen gått och jag börjar bli trött av att ha varit uppe sedan sexhugget och endast ägnat mig åt matande, blöjbytande, vagnpromenerande, lekande och passande. Mellan klockan 16 och klockan 19 är det dock tyvärr inget annat än att bli kringburen som duger för bebisen, allt annat än att få sitta på en höft och slita hår är för honom gråtskrikframkallande. Under dessa tre trötta timmar av bebiskånkande, upplever jag ofta en längtan efter att hugga mig själv i halsen med en gaffel i schlagertakt, vilket i ett lite mer nykter tillstånd framkallar tankar kring att jag är en usel mor och grova ångestkänslor.

Medan jag går runt med bebisen på höften tänker jag på gårdagens möte med familjegruppen på BVC. Någon av mammorna började prata om hennes närstående som så gärna vill ta hand om hennes tre månader gamla son. De vill så gärna och så ofta ta hand om honom, att hon upplever det som jobbigt och det har blivit ett problem för henne att säga ifrån till dem, då de blir sårade om hon så gör. En annan mamma fyllde i att också hon har så många omkring sig som vill kliva in och avlasta, men problemet för henne är att dessa personer inte vill sköta hennes Albin på hennes vis utan som de själva vill och det gör honom förvirrad. Annelie tillade då att hennes svärföräldrar mer än gärna tar hand om hennes Linnea dagligen och hon ger dem då fria händer eftersom de själva lyckats uppfostra två perfekta barn, varav en av dem ju är hennes sambo och pappan till hennes dotter. Annelie påpekade även vikten av att någon kontinuerligt kliver in och avlastar henne, så att hon får möjlighet att hämta nya krafter för att kunna vara den perfekta mamma som hon önskar. De andra mammorna i gruppen instämde till fullo och nickade igenkännande. Själv satt jag tyst och tittade på hur Musse ålade sig framåt framför mig på mattan...

Bebisen börjar vid det här laget bli riktigt sömning, men inte tillräckligt sömning för att låta sig placeras utan gråtskrik i sängen. Så jag fortsätter att kånka runt på honom i lägenheten medan han drar mig i håret och gnuggar sig i ögonen. Jag tänker på hur jag då bebisen var nyfödd satt som naglad framför Internet med honom i famnen och läste om spädbarns utveckling vecka för vecka på Babycenter.com. Jag minns hur det stod att då bebisen var cirka tre veckor gammal, var det verkligen viktigt för mamman att se till att få lite egen tid för att kunna återhämta sig lite och få ny krafter. Man uppmanades att låta släktingar och vänner exempelvis promenera med barnet i vagn någon timme, för att man själv skulle hinna ta ett bad i lugn och ro eller kanske läsa lite i en god bok. Sedan bebisen föddes för över fem månader sedan har jag dock endast haft en timma av egen tid. Vid ett tillfälle i slutet av februari månad kom Andreas pappa hem till oss och tog med Musse på en promenad och de var borta nästan exakt en timme. Jag minns hur jag då sprang runt i lägenheten som en yr höna och visste inte i vilket hörn jag skulle börja städa. Tillslut tog jag tag i diskberget i köket och när det var avverkat drog jag igång dammsugaren och gick loss på golven. Efteråt var jag helt slut och funderade över om jag egentligen skulle ha spenderat denna egen tid i sängen, men jag vet att om jag hade gjort det, så hade jag i stället drabbats av ångest över att jag inte tagit tillfället i akt och städat när jag väl hade chansen. Ett rent och fint hem är nämligen det viktigaste av allt här i livet har jag fått hör…

Bebisen har nu hamnat i ett tillstånd av sömnläge och som vanligt virar jag in honom i hans filt och lägger honom i spjälsängen. Han låter sig föras iväg till drömmarnas rike och jag ser hur hans ansikte blir helt avslappnat. Slutligen smackar han till och nappen faller ur munnen på honom, så som den alltid gör när han nått den tyngre fasen av sömnen. Jag pustar ut och känner hur ett lånat lugn lägger sig över lägenheten. Ett lånat lugn som när som helst kan skäras sönder av en nyvaken bebis gråtskrik.  Jag funderar på vad jag ska ta mig till med detta lånade lugn, måhända är det läge att passa på att diska några koppar, eller ska jag unna mig att breda mig en macka eller kanske våga mig på att skrubba av badkaret? Om jag ägnar mig åt disken så vet jag att jag inte kommer hinna med hela, varför det sedan kommer att kännas som om jag inte uträttat något alls under bebisens sömnstund. Den som tog den sista brödskivan glömde tydligen att köpa hem nytt, så några mackor blir det inte heller. När jag således tänker ta tag i badkarskrubbandet, så upptäcker jag att det har gått hål i mina gummihandskar och med mina bara exemhänder kan jag tyvärr inte gnugga med vatten och såpa. Det slutar med andra ord med att jag som vanligt sätter mig ned och bara stirrar…

Det är ju en hel del att styra upp på huset: hängrännor, fönster och dörrar måste bytas, hela skiten måste målas och badrummet måste extrafogas och silikonas. Nu har jag dock sett till så att jag får detta ordnat åt mig. I födelsedagspresent har jag av Ann-Mari önskat mig hennes man Janne och två äldsta söner Chrisse och Basse - 3 handymen av toppklass! Dessutom har jag just värvat alla medlemmar av BYGGIDIOTERNA till förverkligandet av mitt drömhem, genom att lova att jag då och då under fixandets gång, kommer att spatsera förbi lättklädd så att de kan vissla efter mig. Byggjobbare får kickar av att vissla efter halvnakna fruntimmer, det vet alla och en var!



"Fy fan, ska hon låta sig objektifieras så bara för att få saker och ting fixade på sitt hus, hur kan hon!!!???", tänker ni nu. Då ska jag genast förtälja att det minsann inte är någon konst för allt sedan 5 månader tillbaka är jag nämligen totalt avsexualiserad! Jag äger inte ens mina egna bröst längre då någon annan har tagit dem i besittning och suger dem långa ungefär var tredje timme. Min kropp är inget annat än ett redskap nu för tiden och jag kan inte för min vildaste fantasi förstå hur någon skulle kunna se mig som ett sexobjekt. Detta vore det enbart korkat av mig att inte ta vara på och ni där ute som vill hata, hata på ni bara för jag kunde inte bry mig mindre!

2010-01-10 FRISYRÅNGEST

Jenny till Noni
Gbg är kallt och mörkt men jag antar att det är samma skit i Nork? Jag vill gärna ut och gå nu när jag läkt ihop men det går ju inte med den här polarvinden och isande kylan. Ljuspunkten är nu verkligen det här med att ha få barn. Jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så här mysigt. Dock är jag en smula upprörd över den frisyr jag helt ofrivilligt fått. Innan förlossningen gick jag till en frisör för att klippa lite på håret. Jag berättade för frisören hur jag ville ha det. Tydligen tog hon det mer som ett möjligt förslag än en direkt begäran, för hon klippte mig jävligt kort och fult. Så nu ser jag ut som en sån FL-morsa (Nonis anmärkning: FL as in sighten familjeliv.se) som skaffat sig en "bekväm" frisyr och aldrig mer kommer att bry sig om sitt utseende... Kul!


Noni till Jenny
Jo NKPNG är inte bättre vad gäller väderleken och jag måste ju dessutom ut flera gånger om dagen för att rasta byrackan! Min frisyr är katastrof, jag klippte mig i somras i Karlskrona (jobbade där fram till Musse kom) av ren impuls och frisören lydde inte mig utan ordnade till nån djävla halvbob, trots att jag ville ha det typ motsatta. Tänk dig en uppklippt bob som vuxit ca 5 cm, asså det finns ju inget fulare än när man ser att den aktuella frisyren var en "riktigt" frisyr för 5 cm sedan och nu är totalt havererad och liksom svävar ut till nåt helt obestämbart. En förbannat obekväm frisyr om du frågar mig för oavsett vad jag gör med den så blir den inte snygg. Jag är en typisk FL-morsa som så att säga gått ner sig sedan hon fick barn (eeeh, sedan hon blev gravid - det började ju redan då!) och är nöjd med det, alternativ inte ens märker det. Men vem fan har råd att klippa sig med den här mammapengen och vem fan har möjlighet när man har en spädis som aldrig sover? Ja Jeny, det är kul att vara ofrivilligt ful!