Lägesrapport från Håkan: jag känner mig kluven!
Idag försökte jag ta en tupplur i godan ro i soffan och jag la mig så schöönt mot mammas kudde. Fort som attan kom dock Pyttemänniskan fram och störde mig! Det räcker inte längre med att han irriterar på avstånd genom sin högljudhet och arroganta uppsyn, nu petas, nyps och sparkas också!
Det är alltid samma visa...
...så fort man kommit till ro så blir man störd! Pyttemänniskan har för övrigt inte pratat med mig över huvud taget sedan sist, men han verkar inte allt för förkrossad ändå. Jag måste dock medge att jag har väldigt svårt för att läsa honom, han beter sig verkligen schizofrent! Hur som haver är det fel av honom att ta ut sin ångest och frustration på mig, jag har inget annat gjort än försökt interagera med honom sedan dag ett (om än en smula plumpt vid vissa tillfällen, men ändå...). Som läget är nu så vet jag varken ut eller in, ibland upplever jag Pyttemänniskan som min fiende men så sätter jag mig in i has situation och förstår honom då till viss del. Jag är väldigt kluven och kan därmed inte planera in mitt nästa drag. Kalvdans också!!!!
Som en Indiana Jones-stig!
Att döma av denna nya istids ihärdiga nederbörd, så tror jag att snön är ute efter att kväva oss. Dessutom har min promenadväg förvandlats till rena rama Indiana Jones-stigen, istapparna hänger som sylvassa spetsar ned från tak och trädgrenar, gatorna har intagits av halvblinda och på gränsen till omyndigförklarade plogförare och på vart tak står fastighetsskötare och kastar helt okontrollerat ned stora lass med snö. Jag riskerar dagligen livet när jag ska se till mitt revir och uträtta min behov, ska det verkligen behöva vara så?
Pyttemänniskan och jag har inte talats vid sedan sist. Sedan jag fått upp ögonen för hans perspektiv på tillvaron så har mitt samvete varit ganska tyngt av de mörka tankar som jag tänkt om honom samt de illvilliga planer som jag smidigt till hans nederlag, men det är det faktum att jag skrämt honom så som grämer mig mest. Jag skäms. Här om dagen betraktade jag honom dock från andra sidan rummet, då han låg på sin filt på golvet och stirrade på den upphängningsanordning som mamma plaserat över honom. Han såg då väldigt nöjd ut och jag kom på mig själv med att känna lättnad över det.
