DUMSTRUT
Detta är den värsta dagen i mitt liv!
Allt började med att vi av någon anledning gick en sjukt lång promenad på morgonen, vilket i och för sig var väldigt passande eftersom jag var tvungen att bajsa korv hela två gånger. Ja tänkte att morsan hade börjat lära sig att läsa av min aura och då drog slutsatsen att morgonens vandring behövde vara av det längre slaget, eftersom kvarterets mest majestätiska jycke hade lite extra bagage i tarmarna att dumpa. Ack så fel jag hade! Det hela slutade nämligen med att vi gick in på ett ganska sterilt hak som inbringade en viss känsla av Landsting och där överlämnade mamma mig helt sonika till ett gäng vilt främmande personer. Sedan blev plötsligt allt svart....
När jag väl vaknade upp var hela tillvaron typ trögflytande och människorna pratade som om de hade gröt i munnen och hundarna och katterna omkring mig skällde och jamade i slowmotion. Dessutom var alla dimmiga och suddiga på något sätt och märkligt nog hade de fått två tvillingar som satt fast i sidorna på dem. Detta resulterade i att en varelse såg ut som en siamesisk trilling och jag började undra om jag under morgonpromenaden hade råkat få i mig av en bit av den där svampen som växer borta på hippiegården (jag snaskade i mig lite av den en gång för länge sedan och plötsligt såg omgivningen sned, skev och vind ut och mamma fick laxögon)? Det vidrigaste av allt på denna dag, var att även morsan hade förvandlats till en trilling! Det skrämde verkligen mig eftersom hon är den som på något sätt står för stabilitet och trygghet i min tillvaro och hon får därför under inga omständigheter skeva ur! Trillingmorsan tog mig hur som haver till den vita farkosten som också den såg ut som tre fordon i en, och jag fick för en gång skull sitta i framsätet. Jag ville inget hellre än sticka ut huvudet genom fönstret och känna vinden fladdra i öronen, men jag kände mig tyvärr för svag för att ens vifta på svansen.
Väl hemma återfick mamma sin vanliga enhuviga form vilket i och för sig var mycket skönt, men det jag då blev varse kan inte identifieras som något annat än absolut horribelt - jag hade en dumstrut runt halsen! Enligt min spegelbild såg jag ut som en pajas och när jag kom att tänka på att hela min hood måste ha sett mig hasa in från den vita farskosten med denna fåntratt om huvudet, ville jag bara sjunka genom jorden. Åter igen har jag blivit gjord till åtlöje i kvarteret och i stället för att känna mig som The Leader of the Pack, kommer jyckarna i området se mig som han med dumstruten. Ännu ett nederlag...suck!
Allt började med att vi av någon anledning gick en sjukt lång promenad på morgonen, vilket i och för sig var väldigt passande eftersom jag var tvungen att bajsa korv hela två gånger. Ja tänkte att morsan hade börjat lära sig att läsa av min aura och då drog slutsatsen att morgonens vandring behövde vara av det längre slaget, eftersom kvarterets mest majestätiska jycke hade lite extra bagage i tarmarna att dumpa. Ack så fel jag hade! Det hela slutade nämligen med att vi gick in på ett ganska sterilt hak som inbringade en viss känsla av Landsting och där överlämnade mamma mig helt sonika till ett gäng vilt främmande personer. Sedan blev plötsligt allt svart....
När jag väl vaknade upp var hela tillvaron typ trögflytande och människorna pratade som om de hade gröt i munnen och hundarna och katterna omkring mig skällde och jamade i slowmotion. Dessutom var alla dimmiga och suddiga på något sätt och märkligt nog hade de fått två tvillingar som satt fast i sidorna på dem. Detta resulterade i att en varelse såg ut som en siamesisk trilling och jag började undra om jag under morgonpromenaden hade råkat få i mig av en bit av den där svampen som växer borta på hippiegården (jag snaskade i mig lite av den en gång för länge sedan och plötsligt såg omgivningen sned, skev och vind ut och mamma fick laxögon)? Det vidrigaste av allt på denna dag, var att även morsan hade förvandlats till en trilling! Det skrämde verkligen mig eftersom hon är den som på något sätt står för stabilitet och trygghet i min tillvaro och hon får därför under inga omständigheter skeva ur! Trillingmorsan tog mig hur som haver till den vita farkosten som också den såg ut som tre fordon i en, och jag fick för en gång skull sitta i framsätet. Jag ville inget hellre än sticka ut huvudet genom fönstret och känna vinden fladdra i öronen, men jag kände mig tyvärr för svag för att ens vifta på svansen.
Väl hemma återfick mamma sin vanliga enhuviga form vilket i och för sig var mycket skönt, men det jag då blev varse kan inte identifieras som något annat än absolut horribelt - jag hade en dumstrut runt halsen! Enligt min spegelbild såg jag ut som en pajas och när jag kom att tänka på att hela min hood måste ha sett mig hasa in från den vita farskosten med denna fåntratt om huvudet, ville jag bara sjunka genom jorden. Åter igen har jag blivit gjord till åtlöje i kvarteret och i stället för att känna mig som The Leader of the Pack, kommer jyckarna i området se mig som han med dumstruten. Ännu ett nederlag...suck!
Rosa strumpbyxor = inte särskilt maktinbringande
I min upprördhet över hur den där ohyfsade taxen i morse betedde sig på mitt revir, beslöt jag mig för att gå ut och vakta min gata. Jag klädde mig i en stenhård dödskalle-tisha, för att framhäva hur tuff och nådlös jag trots min litenhet ju är. Tyvärr var morsan tydligen dagen till ära och mitt grymma ärende till trots, tvungen att bära ett par rosa strumpbyxor till sin annars så stencoola, korta svarta kjol. Rosa införlivar ta mig fan ingen känsla av auktoritet, rosa är för veklingar! Jag försökte ta upp det hela med henne på ett snyggt sätt, men när hon väl har bestämt sig för något så går hon sorgligt nog inte att rubba. Envis som synden kallas det! Jag försökte då istället intala mig att det inte skulle spela någon roll vad hon hade på sig, utan det viktiga var min uppsyn eftersom det är mitt kvarter. Men inte nog med att morsan promt skulle bära de där fjantfärgade trikåerna, hon skulle även språkas vid, vara trevlig och le mot alla vi mötte. Mitt mission var ju att sätta skräck i områdets innevånare och visa vem som där bestämmer, men när jag skällde ut de vi träffade på, hyshade hon pinsamt åt mig! Det hela kan inte annat än identifieras som ett totalt fiasko och droppen som fick bägaren att rinna över för mig, var när morsan förde en 30 minuter lång konversation med den grinande chihuauan Clintons matte. Han och jag tvingades således stirra varandra i ögonen under en hel halvtimme, utan att så mycket som ens få försöka göra upp med varandra. Det är så förbannat tråkigt att morsan inte kan ta någon som helst hänsyn till mig, mitt liv, mina värderingar och mina principer. Jag har flertalet gånger förklarat för henne att just Clinton är en av mitt områdes jyckar, som jag verkligen vill vrida nacken av och ändå envisas hon var gång vi träffar honom och hans matte, med att klappa honom och vara trevlig. Hur ska någon av hundarna som hänger i mitt revir, någonsin kunna ta mig och mitt regerande på allvar när inte ens min egen morsa gör det!? Hur ska jag kunna ta mig upp från detta förbenade nederlag, vad ska jag göra för att sudda bort detta misslyckade försök till att fastställa min auktoritet i hooden? Jag måste ta revanch, men hur!?
Total anarki i antågande?
Jag började dagen med att sitta i fönstret och spana på min gata. Något som jag länge har misstänkt och avskyr, är att folk och fä uppehåller sig med oegentligheter i mitt revir och jag fick ganska snabbt vatten på min kvarn. Titt som tätt stryker en tax omkring i min hood och denna morgon hade han oförskämdheten att läcka på ett stuprör som är min tredje anhalt vid morgonpromenaden. Eftersom jag redan hade varit ute och skvätt var en skada i och med det verkligen skedd, då jag ju inte på länge skulle ha möjlighet att kissa över hans patetiska pink (som tur var höll den ohängda limpliknande byrackan sig dock borta från pinkträdet, som är mitt första och sista och viktigaste stopp på morgonens runda). I porten bredvid min bor pinchern Filo och han och jag kom efter en psykologisk tvist med inslag av bjäbb och morr och skall (vilken jag givevis gick som den stora segraren ur), överens om vilka objekt i vårt område som tillhör vem. Att nu ett taxhelvete har mage att göra anspråk på denna ordning genom att inte hålla sitt wee i styr, är ett allvarligt brott mot jyckefridslagen. Total anarki riskerar nu att utbryta, vilket resulterar i att Filo och jag kommer att ha hur många förbenade byrackor av hankön drällandes och kissandes på vår gata. Tänk om Vackra Vilma skulle behaga titta förbi just under tiden för denna laglöshet!? Hon skulle förmodligen gensat tvivla på min auktoritära position i området, identifiera mig som en svag revirinnehavare och därmed se sig om efter en annan kavaljer. Något måste därför göras och det fort!
Jag sär, jag sär....
Jag sär, jag sär....
