Jag vill ju bara sjunga ut!

När jag är ensam hemma brukar jag sjunga opera och det börjar låta riktigt bra nu. Jag siktar på att bli den första operasjungande hunden i världen och vinna både kändisskap och pengar på kuppen.




På senare tid har jag dock följt med mamma till Karlskrona i veckorna och där bor vi i en lägenhet. Min operaträning blir tyvärr lidande av det, för så fort jag tar ton börjar idioterna som bor bredvid oss, att dunka och slå i väggarna vilket leder till att jag tappar fokus totalt.




Jag har försökt lösa problemet genom att bädda in mig i täcket så att jag på så vis inte hör allt dunkande, men det fungerar inte särskilt bra.




Akustiken i mitt och mammas tjocka duntäcke är under all kritik och dessutom blir det väldigt instängt och jag kan inte alls ta ut svängarna som jag vill. Om jag inte kan träna så kan jag dock aldrig bli bäst och erkänd och det vore ortoligt tråkigt att tvingas ge upp operaplanerna. Därför har jag funderat på att kräva att få stanna hemma i skogen istället för att följa med mamma till Karlskrona, men nu när hon har skaffat sig den där degätstörningen känns inte det som något bra alternativ egentligen. Jag behöver ju hålla henne under uppsikt och försöka få henne att byta degen mot något som inte jäser. Varför ska allt vara så fruktansvärt krånglig!?

Orosmoln...


I månader har jag nu svansat runt och grunnat på en grej och det hela gör mig bara mer och mer orolig i takt med att det fortsätter att utvecklas mot det sämre. Jag minns inte riktigt när jag noterade det första gången, men nu kan jag inte längre förklara det med något naturligt, utan anar verkligen oråd. Det hela handlar om att mamma de senaste månaderna kan sägas ha genomgått en extrem förvandling, en förvandling som oroar mig något enormt. Hennes mage har vuxit sig gigantisk och jag tror att det beror på att hon i smyg äter deg! Det bubblar och rör sig så där inne och dessutom sväller magen precis som en jäsande deg. Det är förmodligen lika varmt inne i hennes mage, som i en ugn och det är nog därför den växer så fort.




Jag försöker att alltid hålla koll på henne nu för tiden, så fort hon lägger sig ned så gör jag exempelvis det samma för att på så vis få möjlighet att undersöka hennes mage. Det skulle vara så obehagligt om den sprack och jag tror att risken för att just det ska komma att inträffa, är ganska stor för hon har så tunn hud och en mage kan faktiskt inte tänjas ut hur mycket som helst (det vet jag, för en gång tryckte jag i mig väldigt många pannkakor och då blev min mage helt rund och spänd och jag var tvungen att ligga på rygg alldeles stilla i soffan för att den inte skulle spricka). Jag förstår inte hur hon kan vara så korkad att hon smygäter deg (för det hela måste ske i hemlighet i och med att jag aldrig har lyckats ta henne på bar gärning)! Men en har ju hört så mycket om att ätstörningar är så vanliga nu för tiden och det är verkligen tråkigt när det drabbar en närstående. Man känner sig så maktlös och vet inte riktigt vad man ska ta sig till.



Jag kommer hur som haver fortsätta att hålla mamma under uppsikt och samtidigt försöka komma upp med någon form av lösning på problemet. Om jag exempelvis får henne att byta degen mot något som inte jäser, så riskerar ju i alla fall inte hennes mage att spricka. Jag sär, jag sär....


Klädtorka

Idag har jag inrett lite smått. Under en tid har jag känt att det är för lite Håkanfokus i väggarna i stugan och att det egentligen borde lysa igenom mer att det är jag som bestämmer här hemma. Dessutom så blir nog Vilma ganska imponerad av om jag sätter en personlig prägel på inredningen. Men som sagt, jag började i liten skala.



Som ni ser ovan så har jag borrat upp en snygg klädhängare i den rosa hallen och när jag var i färd med att hänga upp mina tre favoritplagg (den randiga tishan från Polarn och Pyret, Camojackan från Puppy Angel och polotröjan från Grizzly)  slog det mig plötsligt att jag äger på tok för lite kläder! Inte för att har varit i något direkt behov av en massa plagg den senaste tiden, men någon gång under hösten kommer jag att bli stadshund och då behöver man en och annan ny tröja. Jag är dock i störst behov av en regnjacka eftersom jag har vuxit ur den jag nu besitter och dessutom hatar dess gula färg.



Gult är fult! Jag gick genast ut på nätet för att spana efter snygga regnjackor och nedan ser ni två exemplar som föll mig i smaken.



Jag gillar rosa och jag gillar camoflage, så ovanstående torde vara perfekt.


Denna är dock en smula mer retro och har två fina fördelar bestående i reflexremsan och ryggfickan, vilka gör den till en säker och funktionell regnjacka helt enkelt. En sak som jag emellertid är väldigt osäker på och som jag verkligen vill bringa klarhet i, är vilken av dessa två regnjackor som Vilma skulle föredra att jag bar. Jag tänker därför sova på saken innan jag bestämmer mig, för jag har nämligen läst att  de flesta goda beslut fattas efter en god natts sömn.


RSS 2.0