Sniff This

Det är ju en hel del att styra upp på huset: hängrännor, fönster och dörrar måste bytas, hela skiten måste målas och badrummet måste extrafogas och silikonas. Nu har jag dock sett till så att jag får detta ordnat åt mig. I födelsedagspresent har jag av Ann-Mari önskat mig hennes man Janne och två äldsta söner Chrisse och Basse - 3 handymen av toppklass! Dessutom har jag just värvat alla medlemmar av BYGGIDIOTERNA till förverkligandet av mitt drömhem, genom att lova att jag då och då under fixandets gång, kommer att spatsera förbi lättklädd så att de kan vissla efter mig. Byggjobbare får kickar av att vissla efter halvnakna fruntimmer, det vet alla och en var!



"Fy fan, ska hon låta sig objektifieras så bara för att få saker och ting fixade på sitt hus, hur kan hon!!!???", tänker ni nu. Då ska jag genast förtälja att det minsann inte är någon konst för allt sedan 5 månader tillbaka är jag nämligen totalt avsexualiserad! Jag äger inte ens mina egna bröst längre då någon annan har tagit dem i besittning och suger dem långa ungefär var tredje timme. Min kropp är inget annat än ett redskap nu för tiden och jag kan inte för min vildaste fantasi förstå hur någon skulle kunna se mig som ett sexobjekt. Detta vore det enbart korkat av mig att inte ta vara på och ni där ute som vill hata, hata på ni bara för jag kunde inte bry mig mindre!

Musse: passa dig jycke, snart har jag dig och då ska jag knipa åt dig som ingen ánnan har knipit åt någon tidigare...

Håkan: MAMMAAAAAAAAA, PYTTEMÄNNISKAN HAR RULLAT UTANFÖÖÖÖÖR!!!!

Så fort en doft av käk når min känlsliga nos så börjar mina ögon att tindra och lysa. Det är det som avslöjar mig. Med lätthet hade jag annars kunnat knipa en munsbit eller tre av pappas feta kalopstallrik, men som läget är nu så blir jag alltid genast påkommen på grund av mina strålkastare till glober. Jag tvingas därmed ge mig till tåls tills dess både han och mamma har ätit färdigt och därefter nöja mig med att snaska i mig deras rester.



Ett par solglasögon kanske kan göra susen?

Som en blixt från en klar himmel började bebisen gallskrika i sömnen och hans totalt oförutsedda vrål skar genom märg och ben. Han låg stel som en staty i sin spjälsäng och kunde med sitt höga och gälla ylande uppväcka döda. Bebisens ansiktston hade förvandlats från hudfärgad med små skära rosor på kinderna, till tomatröd och hans ögon sprutade som fontäner av tårar. Mamman plockade upp bebisen och kramade, vaggade, pussade och hissade honom upp och ned i luften precis som han brukade älska, men inget fick honom att slappna av och sluta vråla.

Efter tjugo minuter av total otröstlighet ringde så pappan till sjukvårdsupplysningen. Detta gallskrikande hade bebisen aldrig tidigare ägnat sig åt, tonen och volymen var helt ny i kombination med det faktum att hans kropp var stel som en skyltdockas, vilket fick mammans och pappans oro att eskalera för var minut som gick. Efter att pappan besvarat frågor bland annat om hur bebisen ätit, kissat och bajsat under det senaste dygnet, om detta var ett vanligt beteende hos bebisen och om någon slags svullnad kunde urskiljas i hans ljumskar, fick han rådet av sköterskan i luren att genast uppsöka sjukhusets barnjouravdelning.

Bebisen fortsatte att yla för full hals och mamman och pappan fann det ytterst svårt att krångla ned honom i bilstolen eftersom han spände sig så. När detta slutligen var gjort sprang de i ilfart till bilen gemensamt kånkande på den tunga och ytterst högljudda bilstolen. Bebisen som i vanliga fall brukade somna så fort bilnyckeln vreds om, fortsatte att gallskrika medan den oroliga mamman satt bredvid honom i baksätet och torkade bort tårarna från hans kinder med den mjuka Mysgrodan.

 Väl framme vid sjukhuset rusade mamman och pappan in på barnjouravdelningen med bebisen som fortfarande panikskrek. De möttes av en sköterska som föste in dem på ett undersökningsrum och förklarade att den jourhavande läkaren var påkallad, men att det kunde ta lite tid innan hon dök upp eftersom det precis hade varit skiftbyte. Bebisen ylade fortfarande för full hals när sköterskan lämnade honom och de bestörta föräldrarna åt deras väntan på doktorn.

 Efter 20 minuter av väntan i vrålandets tecken, slutade så bebisen att yla och blev med ens både nöjd och glad. Lika abrupt som han hade börjat vina som en kraftig mistlur, så slutade han och det var som om någon hade tryckt på en off-knapp på ryggen på honom. Han fnissade åt sina förvånade men otroligt lättade föräldrar och började sedan jollra förstrött. Strax därpå öppnades dörren till undersökningsrummet och en läkare klev in och tog de både nyglada föräldrarna i hand. Därefter spände hon ögonen i bebisen och sa med allvarlig stämma:

-         och hur var det här då?

Bebisen fyrade då genast av ett brett leende till svar och läkaren tittade i sina papper och vände sig till föräldrarna och sa en smula barskt:

-         det står här att han gallskriker okontrollerat och utan stopp…?

Pappan och mamman började i munnen på varandra redogöra för hur de senast passerade timmarna av trauma hade sett ut och avslutade en aning skamset och i kör med att säga:

-         fast nu är han glad…

Doktorn svarade högdraget:

-         ja nu tycks han vara mycket tillfreds med tillvaron, men jag ska klämma, lyssna och titta igenom honom i alla fall.

Läkaren tittade bebisen i öronen, klämde på hela hans kropp och lyssnade på både hans tarmar och hans lungor med mera, men inget fel kunde hittas. Under hela undersökningen fnissade och jollrade bebisen om vart annat och det bekom honom inte det minsta att han blev petad och klämd på samt, dragen i och synad i alla sömmar. Han log sitt allra varmaste leende mot doktorn, som slutligen föll för hans charm och började gulla och prata med honom i en barnslig ton:

-         ja men det var allt en riktig liten sötnos det här och som han kan skratta och jollra, nej dig är det minsann inget fel på, nej du är allt helt frisk och kry minsann. Men åååå så fiiiin man kan vara då, jaaaa så fiiiin!

Sedan vände hon sig till föräldrarna och sa glatt:

-         Grattis till en så söt och fin liten kille! Jag förmodar att han har varit ledsen på grund av gaser så ni kan åka hem igen.

Sedan pep läkarens sökare och hon hastade med ens iväg och lämnade en lycklig bebis och två snopna föräldrar med hakorna skramlande nere vid golvet, ensamma kvar i rummet. Mamman tittade på pappan och utbrast:

-         Ungen gallskriker en hel dag, men tystnar minuterna innan han ska träffa läkaren. Ja det är allt tur för honom att han är söt så…

Vi är bloggkompisar till Loppi.se och igår yrade mamma och de andra om vad man kan ta sig för på sportlovet etcetera, resultatet ser ni här .






Jag tänker hur som haver inte gå ut mer den här veckan, vädret är fruktansvärt och trots att jag står på bakbenen så ser jag knappt längre än nosen räcker på grund av all snö som faller.





Pyttemänniskan tycks dock vara på väg ut, han provar nämligen alla sin mössor.



 Jag fattar inte varför han inte kan bestämma sig, han ser ju lika korkad ut dem i allihop! Undrar om James och Sucki kommer att gå ut i dag? Är dom kanske lika mycket från vettet som Pyttemänniskan?

Idag när jag låg i sängen under tjocktäcket och filosoferade så kom jag att tänka på att så mycket har gått snett under 2009:

• Mamma och jag hängde i Karlskrona utan pappa
• När jag inte var i Karlskrona så åkte jag lastbil med pappa utan mamma
• Vilma flyttade till en ny flock och jag har inte sett henne sedan dess, trots att jag letat
• Vi flyttade in till stan och lämnade skogen och huset
• Pyttemänniskan
• En ny istid inträdde och jag hinner inte ens bort till den vänstra busken på gården för att pinka, innan jag fryser tassarna av mig

Jag kom snabbt fram till att det värsta av ovanstående är den punkt som behandlar Pyttemänniskan. De andra är i princip inte ens värda att nämna i relation till det nederlaget. Jag beslöt mig för att göra om listan och så här ser den nu ut:

• Pyttemänniskan
• Pyttemänniskan
• Pyttemänniskan
• Pyttemänniskan
• Pyttemänniskan
• Pyttemänniskan

När jag låg där under täcket och gnisslade tänder som bäst, så kom mamma och objektet ifråga in efter dennes kvällsbad och hon lade ned honom på sängen och gick sedan ut ur rummet. I mitt ilskna tillstånd kröp jag snabbt ut från täcket för att konfrontera honom en gång för alla. Där låg han i bara blöjan intet ont anande och nöjdade sig, vilket fick mig att nästan skaka av ilska. Så jag hoppade fram och såg hur Pyttemänniskan ryckte till av förvåning.








Då visade jag tänderna för honom och morrade på mitt mest skräckinjagande vis och det visade sig att det kanske tog skruv för ynkryggen började nämligen darramed underläppen. Det fick mig att känna mig mäktigare än då jag för första gången satte den äckliga chiuauan Clinton på plats!









Efter morrandet så väste jag lågmält och iskallt att han hade tagit precis allt ifrån mig och att jag hade god lust att bita honom medelhårt och knuffa ned honom från sängen i detta nu. Då började Pyttemänniskan gråta hjärtskärande....





Jag blev helt paff för inte trodde jag i min ilska att han skulle reagera på ett sådant försvarslöst och vekt vis, men efter ett tag så hände något som fick mig att bli än mer förvånad. Pyttemänniskan slutade skrika och vände sig mot mig och sa: Hur tror du att den här djävla tillvaron känns för mig då? Jag blir omkringsläpad dagarna i ända utan att själv kunna bestämma vart och var än jag vänder kinden till så är det någon som nyper i den! Människor som jag aldrig har träffat tar sig friheten att lyfta upp mig och skaka mig och klappa mig i rumpan och många av dem har till råga på allt fruktansvärd andedräkt och det får mig att yla okontrollerat av ren frustration. Du däremot kan gå vart du vill och dessutom hoppa undan när någon försöker ta i dig och det ska du vara glad över din otacksamma och missnöjda jycke! Tvingas du ha på dig en åtsittande blöja kanske? Nä just det, men det måste jag och det är obekvämt samt känns fruktansvärt förnedrande kan jag förtälja! Jag ska berätta för dig om vad som ligger bakom den olösta gåtan gällande plötsligt spädbarnsdöd, det är helt enkelt bebisar som inte orkar mer och känner att det inte är värt att fortsätta i den här sörjan! Så bit mig du bara och knuffa ned mig från sängen, jag kunde inte bry mig mindre...


Pyttemänniskan bjöd sedan på ett gråtkalas utan dess like och för första gången önskade jag att mamma skulle komma och plocka upp honom och få honom glad igen. Det gjorde hon också men denna gång fortsatte han att hulka långt efter det att han hamnat i hennes varma famn. Jag såg på mamma att hon var orolig och försökte på alla sätt och vis att få Pyttemänniskan nöjd och tyst, men inget tycktes hjälpa. Stackars Pyttemäniskan, han har det faktiskt inte så lätt när man ser det från hans synvinkel och nu hade dessutom jag gjort hans tillvaro än mer sur och outhärdlig...

Nu är jag så fruktansvärt trött på det här vädret, snö och kyla och djävelskap! Innan varje promenad tvingas jag smörja in mina trampdynor med försvarets hudsalva så att jag inte ska frysa tassarna av mig, men jag tycker att det hjälper föga. Deprimerande! I går blev jag så frustrerad att jag inte visste vad jag skulle göra av min känslor, så jag knåpade ihop en dikt för att på så vis skriva av mig.  

Det är hårt att leva
Det är tungt att dö
Det är svårt att skita i 1 meter snö

Sedan försökte jag pigga upp mig själv med att spana på nätet efter vårplagg att införskaffa. Jag hittade bland annat tröjan nedan vilken är en klar favorit - härliga färger och en snygg luva. Dessutom är det ju sportiga hoodies som gäller i vår.  



Ja vi får väl se när det här bedrövliga vädret ska dra sig tillbaka, men om det inte sker inom en snar framtid så går jag i ide.

Givetvis visade inte Pyttemnänniskan det minsta försök till att förbättra vår relation innan tolvslaget på nyårsaftonen och nu är det 2010 och jag ska göra hela året surt för honom genom att först och främst klippa banden mellan honom och mamma. Jag gick ut ganska hårt redan på nyårdagen, med att försöka vinna över mammas uppmärksamhet under en av deras soffstunder (soffstund = mamma sitter i soffan med Pyttemänniskan i sitt knä och han suger på hennes tuttar - SÅ SJUKT ATT JAG MÅSTE FÖRTRÄNGA DET!). 

Jag började med att smyga upp bakom mamma....





...för att sedan ge henne en av mina oemotståndliga pussar och till en början fungerade det för hon pussade tillbaka...

 



... men sedan blev jag kanske en aning för ivrig och Pyttemänniskan märkte då förmodligen vad jag hade i kikaren och började därför i prostest att krångla och sprattla i mammas knä...






...så hon knuffade bort mig...






...och lämnade mig ensam kvar för att gå in i sovrummet med honom!!!







Snacka om att han har henne i sitt våld och den stora frågan är hur han egentligen lyckats med det, han är ju både lat, otrevlig, ful och högljudd!!!??? Jag måste verkligen lista ut hur han gör, han måste ha något hemligt vapen eller dylikt! Därför intog jag den ultimata tänkarpositionen och spenderade resten av kvällen och natten klurandes på denna svårknäckta nöt.......

Så var snön kommen och det tycker jag är ganska trevligt även om det är väldigt kallt. Jag hatar kyla men det är härligt att nosa runt och sprätta omkring i det fluffiga vita täcket. Dessutom vet man ju aldrig vad som döljer sig där under, varför jag måste gräva loss både i tid och otid på min och mammas promenader. Visserligen är även den där pyttemänniskan alltid med när vi är ute och går, men han ligger då i en vagn som mamma drar eller hänger i en sele på hennes bröst, så han kan ju inte direkt identifieras som en vandringsdeltagare. Som ni förstår har hans lathet ännu inte avtagit, men han spenderar (på grund av den?) lite mindre tid med mamma och mer tid på egen hand. I bland sitter han exempelvis och dumglor på golvet i en märklig stol (så fort han piper kommer dock mamma till hans undsättning, irriterande!) och den sitter han även i när vi åker bil.




Jag är dock inte ett dugg avundsjuk på att pyttemänniskan har skämts bort med en egen stol, jag har ju för djävelen världens skönaste säng med tillhörande filt att gotta mig med! Dessutom så sitter jag alltid fram i bilen medan pyttemäniskan får hålla sig till baksätet och det sticker säkert i ögonen på honom. Jag ser det som att hans lathet har hoppat upp och bitit honom i röven, det hade han förmodligen inte räknat med!

Jag och pyttemänniskan har för övrigt inte konverserat sedan sist, han är så dryg och jag tänker minsann inte sträcka ut tassen till honom för att truga till oss en nystart!