Snönosfräs etcetera...
Så var snön kommen och det tycker jag är ganska trevligt även om det är väldigt kallt. Jag hatar kyla men det är härligt att nosa runt och sprätta omkring i det fluffiga vita täcket. Dessutom vet man ju aldrig vad som döljer sig där under, varför jag måste gräva loss både i tid och otid på min och mammas promenader. Visserligen är även den där pyttemänniskan alltid med när vi är ute och går, men han ligger då i en vagn som mamma drar eller hänger i en sele på hennes bröst, så han kan ju inte direkt identifieras som en vandringsdeltagare. Som ni förstår har hans lathet ännu inte avtagit, men han spenderar (på grund av den?) lite mindre tid med mamma och mer tid på egen hand. I bland sitter han exempelvis och dumglor på golvet i en märklig stol (så fort han piper kommer dock mamma till hans undsättning, irriterande!) och den sitter han även i när vi åker bil. 
Jag är dock inte ett dugg avundsjuk på att pyttemänniskan har skämts bort med en egen stol, jag har ju för djävelen världens skönaste säng med tillhörande filt att gotta mig med! Dessutom så sitter jag alltid fram i bilen medan pyttemäniskan får hålla sig till baksätet och det sticker säkert i ögonen på honom. Jag ser det som att hans lathet har hoppat upp och bitit honom i röven, det hade han förmodligen inte räknat med!
Jag och pyttemänniskan har för övrigt inte konverserat sedan sist, han är så dryg och jag tänker minsann inte sträcka ut tassen till honom för att truga till oss en nystart!
