Sniff This

Idag när jag låg i sängen under tjocktäcket och filosoferade så kom jag att tänka på att så mycket har gått snett under 2009:

• Mamma och jag hängde i Karlskrona utan pappa
• När jag inte var i Karlskrona så åkte jag lastbil med pappa utan mamma
• Vilma flyttade till en ny flock och jag har inte sett henne sedan dess, trots att jag letat
• Vi flyttade in till stan och lämnade skogen och huset
• Pyttemänniskan
• En ny istid inträdde och jag hinner inte ens bort till den vänstra busken på gården för att pinka, innan jag fryser tassarna av mig

Jag kom snabbt fram till att det värsta av ovanstående är den punkt som behandlar Pyttemänniskan. De andra är i princip inte ens värda att nämna i relation till det nederlaget. Jag beslöt mig för att göra om listan och så här ser den nu ut:

• Pyttemänniskan
• Pyttemänniskan
• Pyttemänniskan
• Pyttemänniskan
• Pyttemänniskan
• Pyttemänniskan

När jag låg där under täcket och gnisslade tänder som bäst, så kom mamma och objektet ifråga in efter dennes kvällsbad och hon lade ned honom på sängen och gick sedan ut ur rummet. I mitt ilskna tillstånd kröp jag snabbt ut från täcket för att konfrontera honom en gång för alla. Där låg han i bara blöjan intet ont anande och nöjdade sig, vilket fick mig att nästan skaka av ilska. Så jag hoppade fram och såg hur Pyttemänniskan ryckte till av förvåning.








Då visade jag tänderna för honom och morrade på mitt mest skräckinjagande vis och det visade sig att det kanske tog skruv för ynkryggen började nämligen darramed underläppen. Det fick mig att känna mig mäktigare än då jag för första gången satte den äckliga chiuauan Clinton på plats!









Efter morrandet så väste jag lågmält och iskallt att han hade tagit precis allt ifrån mig och att jag hade god lust att bita honom medelhårt och knuffa ned honom från sängen i detta nu. Då började Pyttemänniskan gråta hjärtskärande....





Jag blev helt paff för inte trodde jag i min ilska att han skulle reagera på ett sådant försvarslöst och vekt vis, men efter ett tag så hände något som fick mig att bli än mer förvånad. Pyttemänniskan slutade skrika och vände sig mot mig och sa: Hur tror du att den här djävla tillvaron känns för mig då? Jag blir omkringsläpad dagarna i ända utan att själv kunna bestämma vart och var än jag vänder kinden till så är det någon som nyper i den! Människor som jag aldrig har träffat tar sig friheten att lyfta upp mig och skaka mig och klappa mig i rumpan och många av dem har till råga på allt fruktansvärd andedräkt och det får mig att yla okontrollerat av ren frustration. Du däremot kan gå vart du vill och dessutom hoppa undan när någon försöker ta i dig och det ska du vara glad över din otacksamma och missnöjda jycke! Tvingas du ha på dig en åtsittande blöja kanske? Nä just det, men det måste jag och det är obekvämt samt känns fruktansvärt förnedrande kan jag förtälja! Jag ska berätta för dig om vad som ligger bakom den olösta gåtan gällande plötsligt spädbarnsdöd, det är helt enkelt bebisar som inte orkar mer och känner att det inte är värt att fortsätta i den här sörjan! Så bit mig du bara och knuffa ned mig från sängen, jag kunde inte bry mig mindre...


Pyttemänniskan bjöd sedan på ett gråtkalas utan dess like och för första gången önskade jag att mamma skulle komma och plocka upp honom och få honom glad igen. Det gjorde hon också men denna gång fortsatte han att hulka långt efter det att han hamnat i hennes varma famn. Jag såg på mamma att hon var orolig och försökte på alla sätt och vis att få Pyttemänniskan nöjd och tyst, men inget tycktes hjälpa. Stackars Pyttemäniskan, han har det faktiskt inte så lätt när man ser det från hans synvinkel och nu hade dessutom jag gjort hans tillvaro än mer sur och outhärdlig...