Surrealismen är total!
Hej trogna läsare. Förlåt för att jag inte har skrivit på länge, men hela min värld har rasat samman varför jag varken har haft ork eller lust att uppdatera er om min tillvaro. Nu känner jag mig emellertid en aning starkare och kan se en liten ljusglimt någonstans långt där framme i den så mörka tunneln jag befunnit mig i sedan den 31 oktober.
Jag hade sett fram mot halloween på alla sätt och vis, pappa skulle vara ledig och hela flocken skulle besöka farmor, mormor och morbror på kyrkogården och tända ljus för dem. Sedan skulle vi åka hem och äta festligheter och jag skulle klä ut mig till spöke och skrämma Lill H (ha ha ha!!!). Ack så fel allt blev....
Dagen började egentligen bra, om än obarmhärtigt tidigt. Mamma klev upp ur sängen runt 4-tiden och vankade sedan runt, runt, runt i lägenheten och jag tänkte så klart att det var en särskild halloween-ritual och tog därför Pippigul i munnen och började glatt svansa efter morsan. Vid sjutiden vaknade pappa och undrade vad vi egentligen höll på med, men han fick tydligen inte vara med i vår rituella halloweenhälsning så han somnade istället om. Efter ytterligare några timmar vaknade han igen och ringde då till Ida (Lill H´s mamma) som kom och hämtade mig. Det stred helt mot min planering av dagen kan jag förtälja, Lill H skulle jag ju inte träffa förrän på kvällen och då iförd en skräckinjagande spökdräkt som skulle skrämma honom till nedkissad!!
Efter några timmar gick det upp för mig att om mamma och pappa skulle fira halloween utan mig för de dök aldrig upp hemma os Hilding. Det slutade med att jag spenderade två hela dygn i hans flock, innan pappa hämtade mig! I bilen på vägen hem låg jag i min säng och funderade ut en mängd olika hot som jag skulle framföra till mamma, så att jag aldrig mer skulle bli behandlad på liknande vis. JAG är flockens medelpunkt och ALLT ska kretsa kring mig och min vilja! Jag beslöt mig för att hota med att jag övervägde att flytta hem till Lill H, eftersom jag där är uppskattad inte enbart av honom utan också av hans föräldrar Ida och Jens. Dessutom har de en grävling under huset som jag tycker är mycket intressant, vilket mamma och pappa måste intalas att kunna toppa om de vill ha mig kvar i flocken.
När vi kom hem drog jag på mig den mest högdragna av miner innan vi klev innan för dörren, mamma skulle minsann genast bli varse hur kränkt jag kände mig. Hon var dock inte hemma vilket jag tyckte var en smula märkligt, men när pappa gick och lade sig på soffan och somnade så gjorde jag honom sällskap (egentligen borde jag kanske ha lagt mig i hallen och surat, men det är ju så mysigt att gemensamt snusa i soffan och det skulle ju påminna pappa om vad han skulle gå misste om ifall han och mamma skulle förlora mig till Lill H´s flock).
Jag minns inte hur länge vi sovit, men plötsligt klev mamma innanför dörren och med sig hade hon något extremt märkligt! Den påminde om en småmänniska fast den var så extremt liten att jag inte visste helt säkert om den faktiskt var det eller något underligt väsen. Den lät också väldigt konstigt och rörde sig märkligt. Dessutom verkade det som att den inte kunde ta sig fram själv, för mamma bar omkring på den hela tiden och när hon la ifrån sig den så låg den bara där och pep. Det kan ju vara så att den är ytterst lat i och för sig och att det är därför som den hela tiden måste ordnas med? För det är nämligen nu vad mamma gör, hon ordnar HELA TIDEN med den där konstiga varelsen och jag får inte längre sova hos henne för där ligger den och kraxar hela dygnet!
Surrealsimen är total och jag vet inte vad jag ska ta mig till! Det enda som betyder något för mamma tycks vara den där märkliga lilla småmänniskan som ska ha allt serverat på silverfat. Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen, hela min värld har rasat samman! Som tur är så är pappa sig lik i alla fall och han ordnar och leker fortfarande med mig.
Till råga på allt så är den där pytte-småmänniskan så ful att en får skämmas!
Denna dagen ett liv?
Idag har jag skällt ut en ful unge på gården, pinkat på en nyckelpiga, ätit gröt, lekt med Pipgrisen, grävt i min favoritgrop, bajsat ut en 23 centimeter lång korv (rekord!), betraktat mig själv i en spegel, stulit en ostbit från bordet, drömt om Vilma och funderat över mitt behov av manikyr och pedikyr. Over n out!
Jag vill ju bara sjunga ut!
Orosmoln...
I månader har jag nu svansat runt och grunnat på en grej och det hela gör mig bara mer och mer orolig i takt med att det fortsätter att utvecklas mot det sämre. Jag minns inte riktigt när jag noterade det första gången, men nu kan jag inte längre förklara det med något naturligt, utan anar verkligen oråd. Det hela handlar om att mamma de senaste månaderna kan sägas ha genomgått en extrem förvandling, en förvandling som oroar mig något enormt. Hennes mage har vuxit sig gigantisk och jag tror att det beror på att hon i smyg äter deg! Det bubblar och rör sig så där inne och dessutom sväller magen precis som en jäsande deg. Det är förmodligen lika varmt inne i hennes mage, som i en ugn och det är nog därför den växer så fort.
Jag försöker att alltid hålla koll på henne nu för tiden, så fort hon lägger sig ned så gör jag exempelvis det samma för att på så vis få möjlighet att undersöka hennes mage. Det skulle vara så obehagligt om den sprack och jag tror att risken för att just det ska komma att inträffa, är ganska stor för hon har så tunn hud och en mage kan faktiskt inte tänjas ut hur mycket som helst (det vet jag, för en gång tryckte jag i mig väldigt många pannkakor och då blev min mage helt rund och spänd och jag var tvungen att ligga på rygg alldeles stilla i soffan för att den inte skulle spricka). Jag förstår inte hur hon kan vara så korkad att hon smygäter deg (för det hela måste ske i hemlighet i och med att jag aldrig har lyckats ta henne på bar gärning)! Men en har ju hört så mycket om att ätstörningar är så vanliga nu för tiden och det är verkligen tråkigt när det drabbar en närstående. Man känner sig så maktlös och vet inte riktigt vad man ska ta sig till. 
Jag kommer hur som haver fortsätta att hålla mamma under uppsikt och samtidigt försöka komma upp med någon form av lösning på problemet. Om jag exempelvis får henne att byta degen mot något som inte jäser, så riskerar ju i alla fall inte hennes mage att spricka. Jag sär, jag sär....
Klädtorka
Som ni ser ovan så har jag borrat upp en snygg klädhängare i den rosa hallen och när jag var i färd med att hänga upp mina tre favoritplagg (den randiga tishan från Polarn och Pyret, Camojackan från Puppy Angel och polotröjan från Grizzly) slog det mig plötsligt att jag äger på tok för lite kläder! Inte för att har varit i något direkt behov av en massa plagg den senaste tiden, men någon gång under hösten kommer jag att bli stadshund och då behöver man en och annan ny tröja. Jag är dock i störst behov av en regnjacka eftersom jag har vuxit ur den jag nu besitter och dessutom hatar dess gula färg.
Gult är fult! Jag gick genast ut på nätet för att spana efter snygga regnjackor och nedan ser ni två exemplar som föll mig i smaken.
Jag gillar rosa och jag gillar camoflage, så ovanstående torde vara perfekt.
Denna är dock en smula mer retro och har två fina fördelar bestående i reflexremsan och ryggfickan, vilka gör den till en säker och funktionell regnjacka helt enkelt. En sak som jag emellertid är väldigt osäker på och som jag verkligen vill bringa klarhet i, är vilken av dessa två regnjackor som Vilma skulle föredra att jag bar. Jag tänker därför sova på saken innan jag bestämmer mig, för jag har nämligen läst att de flesta goda beslut fattas efter en god natts sömn.
Jag nöjer mig inte med att vara nöjd
Många skulle beskriva mig som en nöjd jycke och visst är jag väl nöjd, men hemligheten bakom min nöjdhet består i att jag själv ser till att kunna vara nöjd. Jag har exempelvis en altan på vilken jag brukar sitta och blicka ut över mina ägor och vakta så att ingen inkräktare beträder min mark och det gillar jag verkligen - jag är nöjd då. MEN jag har själv sett till att jag kan känna mig än mer nöjd över min vistelse på altanen, genom att jag har placerat en lurvmatta och min rosa filt under taket och ställt dit mina två grönsköna plantor bredvid. 
Se så nöjt jag har det och jag har endast mig själv att tacka!
Jag älskar värme och att sola mig, varför jag har placerat min oas under taket precis så att regnet inte når den men solen ändå kommer åt att skina på den. NÖJT!
För den som undrar så är består mina grönplantor av en paprikaväxt som jag har satt själv av ett frö som mamma tappade på golvet i köket förra hösten, samt en doftranka som jag har fått av min mormor. I doftrankans kruka bor också en murgröna, den har jag fått av Vilmas mamma....
Lördagsfördriv
Jag ägnade därför hela lördagen åt att gnaga ute på gården och då menar jag HELA lördagen. Min vän Frasse kom förbi någon gång vid lunchtid, men jag hade ingen tild till att latja med honom då jag ju befann mig i ett sällan skådat gnagarmode. Jag var fast besluten att benet skulle krympa till ingenting!
En god gnagare vet att byta ställning ofta och jag varierar mig vant och smidigt.
Fort rör jag mig från liggande till stående till sittandet till ryggläge till sidoläge och så vidare...
Jag vet exakt vilken ställning som jag ska nyttja vid det aktuella
ögonblicket, det är därför jag är så effektiv
Dessutom använder jag även både tassar och klor mycket väl och min fina teknik gör att jag med all rätt kan kalla mig för gnagexpert.
Det där lammbenet var emellertid ganska mastigt, så framåt kvällen var jag riktigt mör av allt gnagande. Vid åttatiden kom Lill H förbi med sin mamma och pappa på grillning, men jag orkade knappt sätta honom på plats. Han fick till och med leka med Pippi-Gul utan övervakning, då jag var så pass seg att jag var tvungen att dåsa i soffan och knappt orkade hålla svansen upprätt.
Denna lördagsaktivitet resulterade även i att jag vaknade vid 4-tiden i morse av de värsta av skithugg. Som tur är så är min mamma väldigt lättväkt (hon var förmodligen katt i sitt förra liv - tvi, tvi, tvi!), så hon hoppade kvickt upp ur sängen och följde med mig ut till diket. Dessa extremt krävande skithugg avlöste sedan varandra under hela dagen - det bubblade så till den milda grad i magen på mig och jag tror att jag nu har fyllt halva diket med korvar. De senaste 3 timmarna har det dock varit lugnt på kakafronten, så nu hoppas få en god natts sömn efter denna mycket krävande helg. Gud vad skönt det ska bli med måndag....
Man lär av sina misstag
Dagen innebar egetligen inte så många annorlundaheter för mig, mer än att jag fick lära känna några nya människor och umgås med vissa som jag inte träffar så särskilt ofta och det var trevligt - i alla fall till en början. Bland dem som hade fått äran att spendera sin midsommar med mig, fanns en småmänniska. Jag gillar de flesta småmänniskor faktiskt, för jag har god hand med dem och får dem alltid till att ge mig grejer. Givetvis var det samma visa gällande denna småmänniska, se bara:
Här delar hon med sig av sin smörgås till mig och att säga något annat än att jag verkligen charmade henne, vore ont förtal.
Flera av de småmänniskor som jag har träffat, har dock inte besuttit någon direkt känsla för vad jag gillar att få. Ibland försöker de ge bort äppelbitar, tomma godispåsar eller något annat totalt värdelöst krimskrasms. Just den här småmänniskan försökte ge bort ett tennisrack till mig och jag spelar ju inte ens tennis!
Vi ett tllfälle fick alla för sig att springa runt en blomsterkvast som de själva hade bundit ihop av grenar, gräs och blommor. Jag antar att de var väldigt nöjda över sin skapelse (vilken jag i och för sig likställde med ett skämt) och därmed ville påkalla andra människors uppmärksamhet med sång och hetsdans. Snacka om hybris!
När jag stod där och stirrade på dem och undrade över hur patetisk man egentligen får lov att vara som människa, började de sprätta med sina fötter och innan jag visste ordet av hade jag fått ett grässtrå i halsen!
Hur mycket jag än hostade så vägrade detta grästrå att komma upp och ingen hade heller värdigheten att ge mig en skål med vatten eller ens dunka mig i ryggen. Folk var totalt uppslukade av att skutta runt den där blomsterkvasten, jag kunde ha dött men det struntade de blankt i! Det här med midsommar känns inte riktigt som min grej, folk ägnar sig åt märkligheter och blir knäppa i huvudet och det känner jag inte för att vara med om igen. Nästa år tänker jag därför åka utomands!
Skräckfärd!!!!!
(bortse från mina stjärtvirvlar, jag har försökt kamma ut dem helt utan lycka och har nu lyckats aceptera dem vilket jag även ber er att göra) Pappa brukar ta med mig på olika resor och när bilen står stilla vaktar jag den verkligen med mitt liv - INGEN SKA VÅGA GÅ I NÄRHETEN AV DEN FÖR DEN ÄR BARA MIN!!!!!
Det är givetvis allra trevligast att åka bil när det är fint väder och rutan därmed kan vara nedvevad. Det är så skönt att låta öronen fladdra i vinden och man käner sig så fri och på något sätt oövervinnerlig.
Senast jag åkte bil slutade färden dock i en katastrof! Jag var i full färd med att bädda min rosa säng (som jag givetvis tar med vid var biltur så att jag reser bekvämt och kan ta en lur om jag blir trött av att skälla malligt) när jag plötsligt flög ned på golvet i den fullaste fart och landade på rygg med sängen över mig!!!! Min klantskalle till pappa och chaufför hade kört in i något och jag blev både omtumlad och mörbultad. När han tog ut mig var jag tvungen att vingla ned i diket och där dumpa en stor hög med bajs (vilken jycke som helst hade gjort på sig redan i bilen, men Håkan Nos the Finest Pooch är tack vare sin höga halt av värdighet inte så pass okontrollerad).
Jag minns inte hur jag kom hem till stugan igen, men jag föll i alla fall i dvala så fort jag kom innanför dörren och jag tror att pappa bar mig till sin säng och bäddade ned mig. Jag har ingen aning om hur länge jag sov, det kan ha rört sig om dagar eller veckor. Nu har jag hur som haver återhämtat mig något sånär från traumat, men sörjer min kära farkost som numera ser ut så här:
Frågan är om den någonsin kommer att återhämta sig....? Snyft....
Bäääääääääääääääääälsebub!
Besudlad av Lill H!
I julas fick jag en säng av tomten. Den är rosa och lite lurvig inuti med en skön madrass och jag gillar den starkt. Den är så gosig att ligga boll i och så har jag fått en rosa fleecefilt att bädda den med. Sängen är ytterst mobil måste jag tillägga, jag brukar flytta den till de soliga fläckarna av golvet så att jag kan ligga och steka mig. Här om dagen var Hilding hemma hos mig på visit och den valpen saknar minsann både vett och sans - helt sonika lade han sig i min säng och gosade in sig i min förnäma filt!!!!! Jag kände mig smutsig i dagarna tre och sängen står fortfarande på vädring på altanen. Filten funderar jag på att bränna till Valborg...
Konsten att undvika blöta tassar
BÄSTASTE MORBROR MATS!
I går var jag och mamma och hälsade på Bästaste Morbror Mats. Mamma säger att han inte är som alla andra för att han har en hjärnskada som uppkom när han bara var fyra år, men jag tycker hur som haver att han är en av världens skönaste tvåbentingar! Tydligen var det så att Mats under en helt vanlig öronoperation, hamnade i koma och fick syrebrist i hjärnan. Som tur var vaknade han i alla fall upp till slut och även fast mamma säger att han idag är annorlunda i relation till hur han skulle ha varit om han inte hade råkat ut för det där dumma, så är han grym på alla sätt och vis.
Bästaste Morbror Mats bor dock på ett ställe där det finns en och annan dårpippi till tvånbenting, kan jag tala om. I går när vi var där, klampade det exempelvis in en tjock tjej på hans rum som skrek och började jaga mig. Det tyckte jag var ytterst ohövligt, så jag sprang och gömde mig under bordet och skällde ut henne därifrån. Då blev hon tydligen sur och Bästaste Morbror Mats körde ut henne. Nästa gång jag träffar henne ska jag dra av henne strumporna och döda dom mitt framför ögónen på henne, så får vi sedan se hur kaxig hon är!
Efter denna märkliga incident åkte vi till Eneby Gottköp med bilen, för att inhandla lite snask till Bästaste Morbror Mats. Han skulle tydligen ha filmkväll och då behöver man ju ett och annat att tugga på. Eftersom mamma hade glömt att ta med mitt speciella säkerhetsbälte, fick Mats hålla i mig under bilfärden.
Jag gillar verkligen att sitta i Bästaste Morbror Mats knä och tycker att han borde flytta hem till oss så att han alltid kan åka med i bilen och vara mitt livs levande säkerhetsbälte. När jag framförde det till mamma, så sa hon att han måste åka till sitt jobb på Snickeriet var dag och därmed inte har möjlighet att agera bilbälte åt mig i tid och otid. Dessutom måste han tydligen hålla ordning i det där gökboet som han nu bor i, då det där annars utbryter total kaos bland alla galenpannor som jagar runt och gapskriker och det har jag givetvis den fullaste förståelse för. Bästaste Morbror Mats är tydligen precis som jag den som håller ordning i reviret och det är minsann ett jobb att ta på yttersta allvar. Det är en väldans tur att han som mamma säger, är annorlunda och inte är som alla andra, för jag skulle inte vilja att han var på något annat vis än det han är idag! Bästaste Morbror Mats liksom....
Man ser inte skogen för all träd...
På väg mot den vita farkosten som skulle ta mig och mamma till granar, grenar, mossa, barr och lingonben, passerade vi den fåniga Clinton och hans matte. Han drog tyket upp sin ena överläpp och visade sin vänstra hörntand, vilken var gul och patetiskt trubbig, varpå han började väsa något om att jag såg på tok för melerad ut i min cammojacka. Högdraget drog jag efter andan och gav honom en överlägsen blick innan jag sa; det är den här outfiten vi håda jyckar som har blivit antagna bär, men det var tydligen du din ynkliga råtta totalt ovetande om! Clinton fick ett sting av osäkerhet i ögonen och stammade patetiskt fram att oavsett vad för stenhård militärutbildning jag hade blivit antagen till, så var jag ändå en fis och skulle så för honom alltid förbli. Jag bröstade upp mig och sprätte demonstrativt med bakbenen, innan jag högfärdigt sa till Clinton att informera alla byrackor i området, om att deras tuffa revirinnehavare Håkan skulle tjänstgöra åt Främlingslegionen för en tid. Chiuauan framför mig började sloka mer än vanligt med öronen och han darrade lite med morrhåren när han tyst sa till mig att vara försiktig där borta.
När jag och mamma brassade iväg i den vita farkosten, kände jag mig inte längre osäker och rädd inför flytten. Clinton som alltid varit en riktig kaxpelle, hade helt och hållet låtit sig iluras att jag hade gått med i Främlingslegionen, vilket jag tolkade som att jag ger ett stenhårt intryck! Skogen skulle säkerligen också identifiera mig som en riktigt tuff jycke, varför jag förmodligen kunde ta över den utan problem. Så när vi stannat och mamma öppnade den vita farkostens dörr för mig, slet jag av mig cammojackan och kastade mig orädd ut i vegetationen, för att pinka in mitt nya revir.
Mossan kändes så skön under mina trampdynor och kisset skvätte inte tillbaka på mig, som det gjorde i staden när jag stänkte och strilade på lyktstolpar, staketpinnar och Pinkträdet. Dessutom fick jag en ny doft i nosen ungefär var tredje sekund och alla kändes fluffiga, lätta och söta. 
Självsäkert besteg jag berg och hoppade över både stock och sten, skogen var MIN och inte ens Bjärven kunde stoppa mig! Jag förstår verkligen varför Vilma älskar skogen och jag vill så gärna dela med mig av min till henne. Snarts, snart, snart...
Till skogs!
Idag ska jag tydligen besöka skogen för första gången, varför jag kände att det var på sin plats att bära camojackan. Det är lika bra att så att säga ta seden dit man kommer och försöka smälta in så här i början innan en känner omgivningen. Min strategi är att bli ett med naturen innan jag tar över den och den här jackan får mig att se väldigt skogig ut om jag får säga det själv (vilket jag ju givetvis får!). Egentligen har jag inte särskilt höga tankar om skogen för jag gillar ju verkligen att regera över mitt kvarter här inne i staden, men jag tror att Vilma blir mer imponerad av mig om jag utökar mitt herravälde. Filo får helt enkelt hålla cityställningarna åt mig, medan jag missionerar ute i vildmarken. Till viss del känner jag mig väldigt säker på uppdraget för vad kan egentligen stå i vägen för mig? En gran kanske, ha ha ha!? Eller Bjärven? Bor Bjärven i skogen? Hur ser den egentligen ut? Jag har hört att den är ganska stora och har vassa tänder....hmmmm.....
Dogs of The Play Dog Mansion
BOMBEN
Jag har verkligen haft såååå mycket att fundera över idag, varför jag intagit olika tänkarpositioner under mammas flufftäcke hela morgonen. Jag brukar kunna brainstorma bättre på så vis och idag behövde jag verkligen uppkoma med nya ideér och lösningar på problem lika stora som en Rottweilers hundmocka. Mamma släppte nämligen en bomb i morse, hon berättade att vi skulle flytta till skogen!!!! Hon har tydligen köpt ett hus där och tror nu på fullaste allvar att jag ska bli en hillbilliejycke. Det är så uppenbart att hon över huvud taget inte förstår vad jag betyder för och är i det här kvarteret, för vem ska hålla alla byrackor i området på mattan om jag försvinner? Vem ska exempelvis se till att det inte urineras på var husknut, stuprör och vattenpost? Blotta tanken på att vilken tax som helst inom en snar framtid ska kunna skvätta obehindrat på mitt pinkträd, gör mig vansinnig och jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen. För det första så finns det ingen som egentligen kan ta över min roll som styrande över kvarteret och för det andra så är jag heller inte intresserad av att lämna ifrån mig ansvaret över detta ädla bostadsområde, vilket idag kan identifieras som just ädelt tack vare att jag ensam stilat upp det med mina bara tassar! Jag pendlar i skrivandets stund mellan att hoppas på att det hela är en osmaklig dröm som jag snart kommer att vakna upp ur, och att faktiskt försöka leka med tanken om att bo i skogen. Förvirringen är för tillfället total...
ÖVERVIKTEN AV GOD HYGIEN
Jag borstade och borstade och tänkte inte sluta förän tandkrämstuben sjöng på sista versen. Plötsligt började dock de där uppenbart ynkligt förankarde plaststråna att släppa från borstens skaft och jag satte en hel drös av dem i halsen! Det kliade och kittlade och min stämma lät som en valps, jag kunde bara få fram pip och gnäll och inga auktoritära och bestämda skall över huvud taget! Hur skulle det låta i Vilmas öron? Tänk om hon skulle ta mig för en mesjycke som knappt vuxit ur valptänderna?! Det kunde jag givetvis inte riskera,så jag sprang in under sängen och spelade död för att på så vis slippa följa med. Mamma lät sig visserligen inte luras men för en gång skull hade jag ändå turen på min sida. När vi kom ned till den vita farkosten, upptäckte vi nämligen att det var punktering på ett av däcken!
Nu ska jag springa iväg och köpa mig ett gäng trisslotter, innan turen vänder menar jag. Om jag vinner så ska jag ta med mig Vilma på en kryssning till Tallin, grisöronen är ytterst delikata på den sidan av Ötsersjön vilket jag tror att hon kommer att uppskatta. Vi ska även vandra tass i tass längs relingen och titta på solnedgå¨n
DUMSTRUT
Allt började med att vi av någon anledning gick en sjukt lång promenad på morgonen, vilket i och för sig var väldigt passande eftersom jag var tvungen att bajsa korv hela två gånger. Ja tänkte att morsan hade börjat lära sig att läsa av min aura och då drog slutsatsen att morgonens vandring behövde vara av det längre slaget, eftersom kvarterets mest majestätiska jycke hade lite extra bagage i tarmarna att dumpa. Ack så fel jag hade! Det hela slutade nämligen med att vi gick in på ett ganska sterilt hak som inbringade en viss känsla av Landsting och där överlämnade mamma mig helt sonika till ett gäng vilt främmande personer. Sedan blev plötsligt allt svart....
När jag väl vaknade upp var hela tillvaron typ trögflytande och människorna pratade som om de hade gröt i munnen och hundarna och katterna omkring mig skällde och jamade i slowmotion. Dessutom var alla dimmiga och suddiga på något sätt och märkligt nog hade de fått två tvillingar som satt fast i sidorna på dem. Detta resulterade i att en varelse såg ut som en siamesisk trilling och jag började undra om jag under morgonpromenaden hade råkat få i mig av en bit av den där svampen som växer borta på hippiegården (jag snaskade i mig lite av den en gång för länge sedan och plötsligt såg omgivningen sned, skev och vind ut och mamma fick laxögon)? Det vidrigaste av allt på denna dag, var att även morsan hade förvandlats till en trilling! Det skrämde verkligen mig eftersom hon är den som på något sätt står för stabilitet och trygghet i min tillvaro och hon får därför under inga omständigheter skeva ur! Trillingmorsan tog mig hur som haver till den vita farkosten som också den såg ut som tre fordon i en, och jag fick för en gång skull sitta i framsätet. Jag ville inget hellre än sticka ut huvudet genom fönstret och känna vinden fladdra i öronen, men jag kände mig tyvärr för svag för att ens vifta på svansen.
Väl hemma återfick mamma sin vanliga enhuviga form vilket i och för sig var mycket skönt, men det jag då blev varse kan inte identifieras som något annat än absolut horribelt - jag hade en dumstrut runt halsen! Enligt min spegelbild såg jag ut som en pajas och när jag kom att tänka på att hela min hood måste ha sett mig hasa in från den vita farskosten med denna fåntratt om huvudet, ville jag bara sjunka genom jorden. Åter igen har jag blivit gjord till åtlöje i kvarteret och i stället för att känna mig som The Leader of the Pack, kommer jyckarna i området se mig som han med dumstruten. Ännu ett nederlag...suck!
Rosa strumpbyxor = inte särskilt maktinbringande
