Man ser inte skogen för all träd...

Idag har jag invigt skogen och förutom mig själv, har jag faktiskt  den grinande chiuauan Clinton att tacka för att det blev en sjuhelvetes upplevelse!
      På väg mot den vita farkosten som skulle ta mig och mamma till granar, grenar, mossa, barr och lingonben, passerade vi den fåniga Clinton och hans matte. Han drog tyket upp sin ena överläpp och visade sin vänstra hörntand, vilken var gul och patetiskt trubbig, varpå han började väsa något om att jag såg på tok för melerad ut i min cammojacka. Högdraget drog jag efter andan och gav honom en överlägsen blick innan jag sa; det är den här outfiten vi håda jyckar som har blivit antagna bär, men det var tydligen du din ynkliga råtta totalt ovetande om! Clinton fick ett sting av osäkerhet i ögonen och stammade patetiskt fram att oavsett vad för stenhård militärutbildning jag hade blivit antagen till, så var jag ändå en fis och skulle så för honom alltid förbli. Jag bröstade upp mig och sprätte demonstrativt med bakbenen, innan jag högfärdigt sa till Clinton att informera alla byrackor i området, om att deras tuffa revirinnehavare Håkan skulle tjänstgöra åt Främlingslegionen för en tid. Chiuauan framför mig började sloka mer än vanligt med öronen och han darrade lite med morrhåren när han tyst sa till mig att vara försiktig där borta.
   När jag och mamma brassade iväg i den vita farkosten, kände jag mig inte längre osäker och rädd inför flytten. Clinton som alltid varit en riktig kaxpelle, hade helt och hållet låtit sig iluras att jag hade gått med i Främlingslegionen, vilket jag tolkade som att jag ger ett stenhårt intryck! Skogen skulle säkerligen också identifiera mig som en riktigt tuff jycke, varför jag förmodligen kunde ta över den utan problem. Så när vi stannat och mamma öppnade den vita farkostens dörr för mig, slet jag av mig cammojackan och kastade mig orädd ut i vegetationen, för att pinka in mitt nya revir.




Mossan kändes så skön under mina trampdynor och kisset skvätte inte tillbaka på mig, som det gjorde i staden när jag stänkte och strilade på lyktstolpar, staketpinnar och Pinkträdet. Dessutom fick jag en ny doft i nosen ungefär var tredje sekund och alla kändes fluffiga, lätta och söta.



Självsäkert besteg jag berg och hoppade över både stock och sten, skogen var MIN och inte ens Bjärven kunde stoppa mig! Jag förstår verkligen varför Vilma älskar skogen och jag vill så gärna dela med mig av min till henne. Snarts, snart, snart...




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0