Morsan tar tag i saken!



Inlägget Jag vill hugga mig själv i halsen med en gaffel i schlagertakt, har väckt många reaktioner. Via kommentarer, facebook, mail, sms och telefonsamtal, har människor hört av sig och det är verkligen otroligt att folk är så pass kapabla att sätta sig in i en annan (och för många dessutom främmande) människas situation, FLERA LÄSARE BLEV TILL OCH MED RÖRDA TILL TÅRAR! Till er vill jag rikta ett enormt tack och även berätta att jag faktiskt har tagit tag i situationen nu. I lördags tog jag mod till mig och hörde av mig till en handfull människor som uppfyller nedanstående kriterier:

¤ De är pålitliga och ansvarsfulla

¤ De har tidigare visat stort intresse för Musse och kan därmed antas tycka att det vore kul att umgås med honom

¤ De är inte (enligt mina beräkningar) allt för tyngda av exempelvis jobb eller egen familj

Jag är inte van vid att be människor om hjälp för jag vill absolut inte vara till besvär eller upplevas som krävande, men att umgås med Musse är faktiskt något som jag intalade mig att många kan tycka är roligt och se som ett privilegium att få göra (själv skulle jag ha blivit jätte glad om någon frågade mig om jag kunde ta hand om det finaste och värdefullaste denne hade). Så jag tog som sagt mod till mig och hörde mig för i bekantskapskretsen och snacka om att jag fick napp! Nu har jag upprättat en bank av människor som jag vågar höra av mig till om jag behöver hjälp med Musse eller avlastning och de tycker inte att varken han eller jag är jobbig eller krävande och de vill väldigt gärna umgås med Musse! Tack alla som pushat mig till att ta tag i situationen och våga göra något åt den!


Ännu en hårdag från helvetet...

...har passerat. Skönt att vara av med den!



I morgon vaknar jag förmodligen med ett himmelskt hårsvall som doftar timotejbalsam och gör mig rättvis, ja så kommer det med all säkerhet att bli. Herre gud vad jag längtar till i morgon!




Jag vill hugga mig själv i halsen med en gaffel i schlagertakt...



Jag sitter ensam i en lägenhet och stirrar, stirrar precis så som jag har gjort varje dag i över fem månaders tid. Det finns så mycket som jag skulle vilja ta mig för, men jag kan inte börja med något för jag vet att jag ändå snart kommer att bli avbruten och den stressen är allt som ofta för tung att hantera. Så jag fortsätter istället att stirra framför mig och väntar på att plikten ska kalla.

Bebisen ligger på en filt på golvet och jag vet att han snart kommer att börja gråtskrika. Han kommer snart att börja gråtskrika för att han är trött och rastlös och då inte längre kommer vara ett dugg intresserad av att ligga på filten bland alla leksaker. Det enda han då vill är att bli kringburen, bebisen vill sitta på min höft och slita i mitt hår medan jag går runt med honom i lägenheten och får han inte göra just det just då, så gråtskriker han.

Bebisen börjar gnälla och gny, men jag fortsätter att stirra framför mig. Gnällandet och gnyende övergår till gråtskrik, men jag fortsätter att stirra framför mig. Nu har bebisen gråtskrikit i över en minut så det är hög tid för mig att sluta stirra framför mig och istället plocka upp honom. Om inte jag plockar upp honom så plockar ingen upp honom, så nu måste jag verkligen plocka upp honom. Jag slutar att stirra och plockar upp honom. Jag börjar vandra runt med honom i lägenheten, varpå han grabbar tag i mitt hår och tystnar.  Då klockan ju bara är strax innan tio på förmiddagen, så känns det ännu inte så tungt att bära omkring på bebisen och jag pratar gulligt med honom och blåser honom på halsen, varpå han fnissar. Senare i eftermiddag kommer dock detta företagande att kännas mycket tyngre, för då har nästan hela dagen gått och jag börjar bli trött av att ha varit uppe sedan sexhugget och endast ägnat mig åt matande, blöjbytande, vagnpromenerande, lekande och passande. Mellan klockan 16 och klockan 19 är det dock tyvärr inget annat än att bli kringburen som duger för bebisen, allt annat än att få sitta på en höft och slita hår är för honom gråtskrikframkallande. Under dessa tre trötta timmar av bebiskånkande, upplever jag ofta en längtan efter att hugga mig själv i halsen med en gaffel i schlagertakt, vilket i ett lite mer nykter tillstånd framkallar tankar kring att jag är en usel mor och grova ångestkänslor.

Medan jag går runt med bebisen på höften tänker jag på gårdagens möte med familjegruppen på BVC. Någon av mammorna började prata om hennes närstående som så gärna vill ta hand om hennes tre månader gamla son. De vill så gärna och så ofta ta hand om honom, att hon upplever det som jobbigt och det har blivit ett problem för henne att säga ifrån till dem, då de blir sårade om hon så gör. En annan mamma fyllde i att också hon har så många omkring sig som vill kliva in och avlasta, men problemet för henne är att dessa personer inte vill sköta hennes Albin på hennes vis utan som de själva vill och det gör honom förvirrad. Annelie tillade då att hennes svärföräldrar mer än gärna tar hand om hennes Linnea dagligen och hon ger dem då fria händer eftersom de själva lyckats uppfostra två perfekta barn, varav en av dem ju är hennes sambo och pappan till hennes dotter. Annelie påpekade även vikten av att någon kontinuerligt kliver in och avlastar henne, så att hon får möjlighet att hämta nya krafter för att kunna vara den perfekta mamma som hon önskar. De andra mammorna i gruppen instämde till fullo och nickade igenkännande. Själv satt jag tyst och tittade på hur Musse ålade sig framåt framför mig på mattan...

Bebisen börjar vid det här laget bli riktigt sömning, men inte tillräckligt sömning för att låta sig placeras utan gråtskrik i sängen. Så jag fortsätter att kånka runt på honom i lägenheten medan han drar mig i håret och gnuggar sig i ögonen. Jag tänker på hur jag då bebisen var nyfödd satt som naglad framför Internet med honom i famnen och läste om spädbarns utveckling vecka för vecka på Babycenter.com. Jag minns hur det stod att då bebisen var cirka tre veckor gammal, var det verkligen viktigt för mamman att se till att få lite egen tid för att kunna återhämta sig lite och få ny krafter. Man uppmanades att låta släktingar och vänner exempelvis promenera med barnet i vagn någon timme, för att man själv skulle hinna ta ett bad i lugn och ro eller kanske läsa lite i en god bok. Sedan bebisen föddes för över fem månader sedan har jag dock endast haft en timma av egen tid. Vid ett tillfälle i slutet av februari månad kom Andreas pappa hem till oss och tog med Musse på en promenad och de var borta nästan exakt en timme. Jag minns hur jag då sprang runt i lägenheten som en yr höna och visste inte i vilket hörn jag skulle börja städa. Tillslut tog jag tag i diskberget i köket och när det var avverkat drog jag igång dammsugaren och gick loss på golven. Efteråt var jag helt slut och funderade över om jag egentligen skulle ha spenderat denna egen tid i sängen, men jag vet att om jag hade gjort det, så hade jag i stället drabbats av ångest över att jag inte tagit tillfället i akt och städat när jag väl hade chansen. Ett rent och fint hem är nämligen det viktigaste av allt här i livet har jag fått hör…

Bebisen har nu hamnat i ett tillstånd av sömnläge och som vanligt virar jag in honom i hans filt och lägger honom i spjälsängen. Han låter sig föras iväg till drömmarnas rike och jag ser hur hans ansikte blir helt avslappnat. Slutligen smackar han till och nappen faller ur munnen på honom, så som den alltid gör när han nått den tyngre fasen av sömnen. Jag pustar ut och känner hur ett lånat lugn lägger sig över lägenheten. Ett lånat lugn som när som helst kan skäras sönder av en nyvaken bebis gråtskrik.  Jag funderar på vad jag ska ta mig till med detta lånade lugn, måhända är det läge att passa på att diska några koppar, eller ska jag unna mig att breda mig en macka eller kanske våga mig på att skrubba av badkaret? Om jag ägnar mig åt disken så vet jag att jag inte kommer hinna med hela, varför det sedan kommer att kännas som om jag inte uträttat något alls under bebisens sömnstund. Den som tog den sista brödskivan glömde tydligen att köpa hem nytt, så några mackor blir det inte heller. När jag således tänker ta tag i badkarskrubbandet, så upptäcker jag att det har gått hål i mina gummihandskar och med mina bara exemhänder kan jag tyvärr inte gnugga med vatten och såpa. Det slutar med andra ord med att jag som vanligt sätter mig ned och bara stirrar…


En gång var jag uppskattad...



De här gula rosorna har stått hemma hos mig under en tid och jag minns inte exakt varför jag fick dem, men de är hur som haver ett tecken på uppskattning. Det är därför som jag har behållit dem i sin vas (eeehhh... sin syltburk menar jag...) så länge, jag vill visa alla som kommer hem till mig hur uppskattad jag är. Numera tenderar folk emellertid att betrakta dem som ett tecken på att jag inte alls är så särskilt uppskattad. De tolkar rosorna som att jag var uppskattad en enstaka gång för länge sedan och ser mig nu enbart som tragisk som behåller dem i sitt gamla ruttna vatten. Folk har nog rätt...

What has been seen cannot be un-seen...

Efter ett kvickt besök nere i snabbköpet på hörnet, kommer en skärrad Andreas hem och säger förfärat: "Noni, du måste här och nu lova att om du någon gång får hår mellan brösten så kommer du raka bort det illa kvickt!".

Noni: kanske, i alla fall om du lovar att göra helikoptern klockan 17.00 varje fredag från och med idag.  

Andreas: SJÄLVKLART!!





Jag vet inte vad det var han såg nere i snabbköpet, men han har agerat förvirrat och verkat en aning traumatiserad ever since...


Dagens outfit



Tröja  - Monki, jeans - minns ej, bebis - hemgjord


Förövrigt så har jag en tid funderat på att införskaffa en plattång, men jag vet inte...

Min son är ingen sexualförbrytare!



Men om han inte är det, vems grabb är då i sådana fall det? Arbetskamratens pojke, killen nere på andra våningen eller kanske tonåringen som jobbar extra på Konsum? Om du frågar deras föräldrar så svara de förmodligen precis samma sak som jag – min son är ingen sexualförbrytare! Det var också vad mamman i Bjästa gjorde. Trots att hennes grabb erkände och dömdes för våldtäkt mot barn, så vägrade hon att inse att han förgripit sig på en minderårig tjej på en toalett på deras gemensamma skola. I princip ingen i det lilla samhället Bjästa ville tro att den trevliga och snygga killen var kapabel till att begå ett sådant illdåd. Det var i stället lättare att förklara det inträffade med att flickan velat ha uppmärksamhet och tjäna pengar och att hon därför diktat ihop hela incidenten. Inte ens när han upprepade samma gärning mot en annan flicka och även dömdes för den, så tvivlade mamman och de andra i i Bjästa på hans oskuld.

När våra barn är små så är vi noga med att förklara för dem att de exempelvis måste akta sig för fula gubbar och aldrig någonsin får följa med en främmande människa och vi uppmanar dem att inte låta någon röra vid dem på ett obehagligt sätt och att de alltid måste säga ifrån om något inte känns bra. När de sedan kliver in i tonåren så riktas all fokus vad gäller sexuellt våld och utnyttjande emellertid mot våra flickor. På deras näsor skriver vi stort att de bland annat aldrig får gå ute ensamma efter mörkrets intrång och de måste akta sig för att bli onyktra. De ska ständigt påminnas om vad de kan råka ut för på grund av att de är bärare av en kvinnokropp och får därmed veta att de själva har ett väldigt stort ansvar för vad som händer med den.

Killarnas ansvar för vad som händer med tjejernas kroppar, bortser vi dock helt från. Detta till trots att de ju är de potentiella förövarna. Precis som mamman i Bjästa vill vi inte inse att våra pojkar är möjliga sexualförbrytare, den bild vi har av våldtäktsmän stämmer långt ifrån överrens med bilden av våra egna söner. Det är emellertid dags för oss att förstå att om omgivningen besitter den inställningen, så kan vilken yngling som helst förvandlas till förövare. Gatans Parlaments instälning till vad som är ett övergrepp och en gärningsman, stämmer inte överens med hur det svenska rättsväsendet definierar dessa begrepp. 

Det är dags för oss att inse att risken för att våra döttrar ska bli utsatta för övergrepp, i princip är lika överhängande som risken för att våra söner ska bli gärningsmän. Vi måste börja föra en dialog även med killarna, om bland annat attityder till och föreställningar om sexuella kränkningar och utnyttjanden.
Nej min son är ingen sexualförbrytare och genom att ta upp denna problematik med honom och prata om hans ansvar vad gäller den, så kommer jag att minimera risken för att han i framtiden förvandlas till en.


Det var absolut inte min mening att hetsa...

Emilia Liljegren 
Emilia Liljegren hemma tränar lite så att jag ska bli lika fit som Noni !!!


Noni Nonish
Noni Nonish
HA HA HA HA HA!! Kniiiiip lixom!


Emilia Liljegren
Yesterday at 10:19pm

Mat-Hitler bet sig i tungan...

Här om dagen satt jag och Musse och våra vänner Christopher och Ann-Marie på ett fik. Vi var dock inte de enda som var ute och rastade en bebis på café, vid vart och vartannat bord stod det nämligen en vagn parkerad. Plötsligt drog Ann-Marie efter andan och utbrast, HERREGUUUD! Av reaktion vände jag mig snabbt om för att se vad det var hon förfasades över och synen jag möttes av gav mig avsmak. Några bord bakom oss satt en mamma med en bebis i 6-månadersåldern i knäet och framför sig hade de en svulstig bakelse med mycket grädde och illgrön marsipan. Varannan sked från denna uppsvällda hälsofara förde mamman till sin egen mun och varannan sked tryckte hon in i sin bebis som glatt glufsade i sig klägget.


I mina ögon sysslade den mamman med barnmisshandel, hon matade ju sin känsliga bebis med gift! När vi skulle avlägsna oss från fiket passerade vi deras bord och Ann-Marie såg hur föraktet lös ur mina ögon då jag tittade på mamman. Jag hade god lust att läsa lusen av henne, men lät bli. Jag anser mig inte besitta rätten att tillrättavisa andra och så länge det inte är olagligt att trycka i sina barn sopor och skräp så kommer jag därmed att hålla tyst.


Kanske upplevde mamman likt en feeder, en härlig känsla inombords av att se ungen njuta i fulla drag av detta tillsatsspäckade fett- och sockerberg?  Eller var det så att hon trodde att hennes 6 månader unga bebis kunde se skillnad på exempelvis en bit banan och hennes bakelse och därmed inte skulle bli nöjd över att få frukt i stället för 50 % av mammas hälsovådliga men förvisso ytterst goda bakverk? Kanske ansåg hon att om hon nu hade gett sig själv tillåtelse att svulla i sig sötsliskiga onyttigheter, så skulle också hennes bebis få göra det, som om denne annars skulle känna sig orättvist behandlad? Hur som haver hoppas jag innerligt att denna mamma inte känner på liknande vis inför exempelvis alkohol och cigaretter.


Skämt åsido, givetvis kan jag inte tänka mig att denna mamma bjuder sin bebis på röka och kröka, men nolltolleransprincipen vad gäller dessa rusningsmedel torde vara den samma för skräpmat. En bebis vet inte vad du stoppar i din mun, den äter det du ger den. En bebis går inte till affären själv och handlar det den vill ha, den äter det som du köper hem till den. En bebis blir precis lika glad över en bit äpple som över en sked med glass, så länge ingen vant den vid att äta och uppskatta det sistnämnda.  



Bortsett från de faktiska hälsoriskerna med att göda små och större barn med skräp, så leder den hyperenergi som allt socker kan framkalla, till att barnen får dålig självbild. Sockerstinna barn löper amok då de blir hyperenergiska och är de dessutom sockerberoende så blir de sura och griniga och trötta då de inte får detta tillgodosett. Detta gör i sin tur att de överöses med bannor och onda ord och ideligen får de skrivet på pannan hur jobbiga de är, av föräldrar och övriga vuxna i deras omgivning. Tragiskt!



Jag rekommenderar er att se över denna studie, vilken redovisar att socker är mer beroendeframkallande än kokain. 
http://www.plosone.org/article/fetchArticle.action?articleURI=info:doi/10.1371/journal.pone.0000698


En relativt uppskattad status på FB...

...så en kan ju undra hur ouppskattad jag varit tills nu...



Noni Nonish
 

Noni Nonish Det känns bra att sexpacket åter börja synas så här lite mer än 4 månader efter att det dubbla maratonloppet är avklarat - tack Gud, Jesus, Mohamed, Alah, Budah, Shiva, Vishnu, Kahli, mamma, Tomten, amningen, Påskharen, mina gener eller vem/vad det nu är som äntligen välsingnat mig!

Ann-Mari Jidling, Lotta Johansson, Emilia Liljegren and 5 others like this.

Jenny Dahlstrom
Jenny Dahlstrom
Fantastiskt!! Fan vad du måste vara ute och knalla.. Jag bor högst upp på ett berg fyra trappor utan hiss och går låååånga promenader så gott som dagligen men har fotfarande hängbuk och julgran på ryggen. Men visst är jag glad för din skull
5 hours ago ·

Noni Nonish
Noni Nonish
Jenny, jag har ett barn som sällan sover samt gillar att bli buren och hissad. Han väger nu över 7 kg och min rygg höll på att gå av för flera månader sedan, så jag måste verkligen tänka på att alltid använda magmusklerna när jag plockar upp och bär omkring på honom. Dessutom uppskattar han att få riktigt hetsig fuldans utförd framför sig och DET är fruktansvärt jobbigt att ägna sig åt kan jag förtälja.
31 minutes ago ·

Linnéa Schiffer
Linnéa Schiffer
hahaha, han måste vara en riktig sötnos :)
46 minutes ago ·
Noni Nonish
Noni Nonish
Ja han är galet söt som tur är....
26 minutes ago ·
Linda Kristensson
Linda Kristensson
hahaha, den dansen skulle jag vilja se! men vad gör man inte för sina barn, eller hur?
19 minutes ago ·


...folk bara "äntligen" lixom....

Tradera är som crack!

Februari månads Traderavinster har nu alla infunnit sig och summan av kardemumman är att jag fokuserat en hel del på me&i-plagg till Musse. Två pyjamassparkdräkter, två hängselplychbyxor samt två bodys, håvade jag in till honom.





De bruna och beiga plychbyxorna passar Musse perfekt just nu, men de turkosa kommer han nog inte kunna ha förrän han är cirka ett år.







Nöjdast är jag emellertid över denna snygga skötväskan från svenska Rätt Start. Jag budade hem den för endast 400 pix, i totalt oanvänt skick med tags och allt - ett sant Traderakap!



Skötdyna, nappfaskvänliga sidoytterfack och funktionell upphägningsannordning för vagn, är några av ingredienserna som gör väskan så trevlig. Den är sydd i slitstarkt militärgrönt (som ju är såååå rätt i vår) syntettyg och brunt skinn och dess insida består av så många fack att du får plats med både dina och din bebis prylar.



Detta budande har emellertid lett till ett beroende - Tradera är som crack för mig! Jag måste besöka denna auktionssight varje dag och alltid buda på något. Som tur är så kammar jag dock inte alltid hem det jag lägger bud på. Dessutom är det snällare för miljön att köpa begagnade saker än att införskaffa nya.


TVÅ OVÄRDERLIGA TIPS FRÅN EN ÄKTA TRADERAJUNKY

*Var uppmärksam på vad varan som du budar på kostar ny. Det händer att begagnade saker säljs för en högre summa på Tradera, än vad som står på deras prislappar ute i affärerna (så går det när traderaknarkare låter budandet bli maniskt).

*Läs beskrivningen av varan noga då bilderna kan vara missvisande. Exempelvis så syns tvättblekningar och noppor väldigt dåligt på foto och det är trist att få hem ett synligt välanvänt plagg om man förväntade sig att det skulle vara i nyskick.


Säljaren står för emballaget - köparen står för frakten

De flesta säljare på Tradera är vädigt noga med att skriva ut villkoren för försäljningen av prylen de utbjudit på auktion. Meningen "pengarna ska finnas på mitt konto inom tre dagar efter avslutad auktion, först därefter skickar jag varan" är exempelvis  i princip  standardiserad. En annan mening som väldigt ofta förekommer i annonser på Tradera, är "Köparen står för frakten, säljaren står för emballaget". Detta ger en känsla av att ett likhetstecken kan placeras mellan emballage och fraktkostnad och man upplever det som rättvist att man som köpare ska betala frakten eftersom säljaren ju står för det skyddande emballaget.

Så här har dock mina senaste traderavinster sett ut då de anlänt genom mitt brevinkast:
 






Säljaren väljer alltså att benämna en återanvänd plastpåse som emballage och understryker dessutom sin generositet genom att redan i annonsen skriva ut att denne står för dess kostnad. Hur man definierar saker och ting är tydligen väldigt olika...


Är det i Nyköping man ska bosätta sig?

I Norrköping får man inte ha med sig sin hund någonstans, det finns exempelvis inte ett enda fik där jyckar tillåts! Detta gör en tillvaro som inkluderar både bebis och hund komplicerad, särskilt om du har en jycke av storlek mindre som du med tanke på stöldrisken inte vill binda utanför exempelvis en mataffär. När bebisen väl ligger i vagnen och är nöjd så vill man dock kunna passa på att både ta med hunden på en lång promenad och exempelvis handla, men den tidssparande kombinationen är omöjlig att få till i Norrköping. 

I Stockholm får du däremot ha med dig din hund nästan var som helst, till och med inne på H&M! Det underlättar otroligt mycket för oss som måste klämma in flera dagliga hundrastningar i en redan fullspäckad vardag. Vi kan då slå flera flugor i en smäll genom att ta med oss våra jyckar exempelvis till ICA eller fikadaten och så får den fyrbente sin motion och miljöombyte samtidigt som du uträttar ärenden etcetera.  

I den Kungliga Hufvudstaden är det dock inte säkert att din bebis är välkommen över allt. Alex Schulman vittnar exempelvis om hur han och dottern Charlie av någon outtalad anledning har blivit stoppade och utkastade från flera caféer. I Norrköping är en sådan företeelse lika otänkbar som att hundar skulle tillåtas på fik (det finns i Norrköping exempelvis caféer där du inte ens får ta med dig din jycke på uteserveringen på sommaren - läs Hugo). Katrin Zytomierska har emellertid full förståelse för att barn utestängs från dessa platser, vilket vittnar om att det som är så pass otänkbart i Norrköping är en relativt etablerad inställning i Stockholm.

Att det råder kulturella skillnader städerna emellan är tydligt och jag frågar mig var på den 16 mil långa sträckan mellan Norrköping och Stockholm som BÅDE bebisar och hundar är välkomna? Kan det vara i Nyköping?


Nyare inlägg
RSS 2.0