Jag vill hugga mig själv i halsen med en gaffel i schlagertakt...



Jag sitter ensam i en lägenhet och stirrar, stirrar precis så som jag har gjort varje dag i över fem månaders tid. Det finns så mycket som jag skulle vilja ta mig för, men jag kan inte börja med något för jag vet att jag ändå snart kommer att bli avbruten och den stressen är allt som ofta för tung att hantera. Så jag fortsätter istället att stirra framför mig och väntar på att plikten ska kalla.

Bebisen ligger på en filt på golvet och jag vet att han snart kommer att börja gråtskrika. Han kommer snart att börja gråtskrika för att han är trött och rastlös och då inte längre kommer vara ett dugg intresserad av att ligga på filten bland alla leksaker. Det enda han då vill är att bli kringburen, bebisen vill sitta på min höft och slita i mitt hår medan jag går runt med honom i lägenheten och får han inte göra just det just då, så gråtskriker han.

Bebisen börjar gnälla och gny, men jag fortsätter att stirra framför mig. Gnällandet och gnyende övergår till gråtskrik, men jag fortsätter att stirra framför mig. Nu har bebisen gråtskrikit i över en minut så det är hög tid för mig att sluta stirra framför mig och istället plocka upp honom. Om inte jag plockar upp honom så plockar ingen upp honom, så nu måste jag verkligen plocka upp honom. Jag slutar att stirra och plockar upp honom. Jag börjar vandra runt med honom i lägenheten, varpå han grabbar tag i mitt hår och tystnar.  Då klockan ju bara är strax innan tio på förmiddagen, så känns det ännu inte så tungt att bära omkring på bebisen och jag pratar gulligt med honom och blåser honom på halsen, varpå han fnissar. Senare i eftermiddag kommer dock detta företagande att kännas mycket tyngre, för då har nästan hela dagen gått och jag börjar bli trött av att ha varit uppe sedan sexhugget och endast ägnat mig åt matande, blöjbytande, vagnpromenerande, lekande och passande. Mellan klockan 16 och klockan 19 är det dock tyvärr inget annat än att bli kringburen som duger för bebisen, allt annat än att få sitta på en höft och slita hår är för honom gråtskrikframkallande. Under dessa tre trötta timmar av bebiskånkande, upplever jag ofta en längtan efter att hugga mig själv i halsen med en gaffel i schlagertakt, vilket i ett lite mer nykter tillstånd framkallar tankar kring att jag är en usel mor och grova ångestkänslor.

Medan jag går runt med bebisen på höften tänker jag på gårdagens möte med familjegruppen på BVC. Någon av mammorna började prata om hennes närstående som så gärna vill ta hand om hennes tre månader gamla son. De vill så gärna och så ofta ta hand om honom, att hon upplever det som jobbigt och det har blivit ett problem för henne att säga ifrån till dem, då de blir sårade om hon så gör. En annan mamma fyllde i att också hon har så många omkring sig som vill kliva in och avlasta, men problemet för henne är att dessa personer inte vill sköta hennes Albin på hennes vis utan som de själva vill och det gör honom förvirrad. Annelie tillade då att hennes svärföräldrar mer än gärna tar hand om hennes Linnea dagligen och hon ger dem då fria händer eftersom de själva lyckats uppfostra två perfekta barn, varav en av dem ju är hennes sambo och pappan till hennes dotter. Annelie påpekade även vikten av att någon kontinuerligt kliver in och avlastar henne, så att hon får möjlighet att hämta nya krafter för att kunna vara den perfekta mamma som hon önskar. De andra mammorna i gruppen instämde till fullo och nickade igenkännande. Själv satt jag tyst och tittade på hur Musse ålade sig framåt framför mig på mattan...

Bebisen börjar vid det här laget bli riktigt sömning, men inte tillräckligt sömning för att låta sig placeras utan gråtskrik i sängen. Så jag fortsätter att kånka runt på honom i lägenheten medan han drar mig i håret och gnuggar sig i ögonen. Jag tänker på hur jag då bebisen var nyfödd satt som naglad framför Internet med honom i famnen och läste om spädbarns utveckling vecka för vecka på Babycenter.com. Jag minns hur det stod att då bebisen var cirka tre veckor gammal, var det verkligen viktigt för mamman att se till att få lite egen tid för att kunna återhämta sig lite och få ny krafter. Man uppmanades att låta släktingar och vänner exempelvis promenera med barnet i vagn någon timme, för att man själv skulle hinna ta ett bad i lugn och ro eller kanske läsa lite i en god bok. Sedan bebisen föddes för över fem månader sedan har jag dock endast haft en timma av egen tid. Vid ett tillfälle i slutet av februari månad kom Andreas pappa hem till oss och tog med Musse på en promenad och de var borta nästan exakt en timme. Jag minns hur jag då sprang runt i lägenheten som en yr höna och visste inte i vilket hörn jag skulle börja städa. Tillslut tog jag tag i diskberget i köket och när det var avverkat drog jag igång dammsugaren och gick loss på golven. Efteråt var jag helt slut och funderade över om jag egentligen skulle ha spenderat denna egen tid i sängen, men jag vet att om jag hade gjort det, så hade jag i stället drabbats av ångest över att jag inte tagit tillfället i akt och städat när jag väl hade chansen. Ett rent och fint hem är nämligen det viktigaste av allt här i livet har jag fått hör…

Bebisen har nu hamnat i ett tillstånd av sömnläge och som vanligt virar jag in honom i hans filt och lägger honom i spjälsängen. Han låter sig föras iväg till drömmarnas rike och jag ser hur hans ansikte blir helt avslappnat. Slutligen smackar han till och nappen faller ur munnen på honom, så som den alltid gör när han nått den tyngre fasen av sömnen. Jag pustar ut och känner hur ett lånat lugn lägger sig över lägenheten. Ett lånat lugn som när som helst kan skäras sönder av en nyvaken bebis gråtskrik.  Jag funderar på vad jag ska ta mig till med detta lånade lugn, måhända är det läge att passa på att diska några koppar, eller ska jag unna mig att breda mig en macka eller kanske våga mig på att skrubba av badkaret? Om jag ägnar mig åt disken så vet jag att jag inte kommer hinna med hela, varför det sedan kommer att kännas som om jag inte uträttat något alls under bebisens sömnstund. Den som tog den sista brödskivan glömde tydligen att köpa hem nytt, så några mackor blir det inte heller. När jag således tänker ta tag i badkarskrubbandet, så upptäcker jag att det har gått hål i mina gummihandskar och med mina bara exemhänder kan jag tyvärr inte gnugga med vatten och såpa. Det slutar med andra ord med att jag som vanligt sätter mig ned och bara stirrar…


Kommentarer
Postat av: Nils

kom upp till Stockholm så kan du lämna Musse hos mig några timmar medans du och Emily gör stan. Deal?

2010-04-17 @ 17:50:22
URL: http://www.byggidioterna.blogspot.com
Postat av: Iglo

Det är väldigt viktigt att se till att få a lastning. Du måste be/kräva hjälp för det där håller inte i längden. Tro mig för jag vet vad jag talar om! kram och kämpa på!

2010-04-18 @ 09:17:55
Postat av: Simon

men pappan då?

2010-04-18 @ 10:05:52
Postat av: Lillskruttan

Var är släkt och vänner? Har du ingen att fråga? Vill dom inte eller fattar dom inte? Det där känns helt främmande för mig för jag har så många polare som ställer upp. Jag och sambon har varit ute på restaurang och bio flera gånger och Leopold är bara 3 månader och vi har i alla fall hunnit med det. Vi vill med att han ska vara van vid annat folk än oss så att han inte blir rädd sen.

2010-04-18 @ 10:45:35
Postat av: Anonym

Shit, jag fick tårar i ögonen när jag läste inlägget.

2010-04-18 @ 18:52:44
Postat av: Plupp

Men vad fin du är i håret!!!

2010-04-18 @ 22:57:33
Postat av: Anonym

Du är ju snygg! Är du så där snygg i vberkligheten?

2010-04-19 @ 07:18:53
Postat av: Noni

@ Nils: it´s a deal! Jag kommer upp i maj någon gång för presslunch med We R Family, vi tar det då!



@ Simon: Pappan jobbar i princip dygnet runt, vi är egenföretagare



2010-04-19 @ 09:01:56
Postat av: Nils

Fint! Ser fram mot det.

2010-04-19 @ 19:09:28
URL: http://www.byggidioterna.blogspot.com
Postat av: jonna

Så är det! Tänk på framförhållningen! :) Jag har varit ensam med min son sedan start.. vet hur det kan kännas ibland men det är bara att inte ta sig själv på så stort allvar på några år. Jag har glömt bort vad allt annat känns som, efter 2½ år börjar det kännas riktigt gött att inte ha några egna behov. På allvar :) Kämpa på!

2012-02-06 @ 09:18:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0