Sniff This

Att döma av denna nya istids ihärdiga nederbörd, så tror jag att snön är ute efter att kväva oss. Dessutom har min promenadväg förvandlats till rena rama Indiana Jones-stigen, istapparna hänger som sylvassa spetsar ned från tak och trädgrenar, gatorna har intagits av halvblinda och på gränsen till omyndigförklarade plogförare och på vart tak står fastighetsskötare och kastar helt okontrollerat ned stora lass med snö. Jag riskerar dagligen livet när jag ska se till mitt revir och uträtta min behov, ska det verkligen behöva vara så?

Pyttemänniskan och jag har inte talats vid sedan sist. Sedan jag fått upp ögonen för hans perspektiv på tillvaron så har mitt samvete varit ganska tyngt av de mörka tankar som jag tänkt om honom samt de illvilliga planer som jag smidigt till hans nederlag, men det är det faktum att jag skrämt honom så som grämer mig mest. Jag skäms. Här om dagen betraktade jag honom dock från andra sidan rummet, då han låg på sin filt på golvet och stirrade på den upphängningsanordning som mamma plaserat över honom. Han såg då väldigt nöjd ut och jag kom på mig själv med att känna lättnad över det.