"Jag kommer aldrig bli den där perfekta kvinnan...
...för jag blev brädad av dig och alla andra kvinnor", säger Mia Skäringer innan hon avslutar sin föreställning Dyngkåt & hur helig som helst med att sjunga Olle Ljungströms Jag är apan som liknar dig. Som en röd tråd löper innebörden av det budskapet genom hela filmen om Mia Skäringers liv, vilken hon skildrar både så som hon önskade att den skulle bli och så som den blev ute i Den Äckliga Verkligheten.
När Mia var tonåring ville hon se ut som Jennifer Grey, tjejen som spelar Baby i Dirty Dancing. Baby har så otroligt smal midja och perfekta lår för Patrik Swayze att smeka och hennes små skinkor studsar så fint när hon och han styrdansar. Men Den Äckliga Verkligheten ville något helt annat och Mia som var näst tjockast på hela skolan, fick anorexi. Hon var dock inte den enda som önskade sig Jennifer Greys utseende, nej praktiskt taget alla strävade efter det - alla utom Jennifer Grey själv som sprang iväg och opererade sönder hela ansiktet. Det är just detta som Mia åsyftar när hon säger att hon aldrig kommer bli den där perfekta kvinnan eftersom hon blev brädad av dig och alla andra kvinnor. Överallt runt omkring oss finns dom - de söta flickorna som blev valda till lucia i mellanstadiet, de sexiga tjejerna på högstadiet som alla killar trånade efter, modebloggerskorna som enbart ägnar sig åt nöjen, kändismorsorna på omslaget till tidningen Mama som ser ut att bara råka ha en unge på armen och karriärkvinnorna med nyrenoverade kök och hem fulla av inredningsdetaljer från Svenskt Tenn. Det är dom vi jämför oss med, det är dom som brädar oss. Och i gengäld så brädar vi tillbaka, för alla jämför vi oss med varandra. Det finns alltid någon som är bättre, vackrare, lyckligare och smartare och som har duktigare barn, snyggare man, roligare jobb och ett finare hem. Istället för att se vad vi själva har, så jämför vi oss med alla andra och det som dom har känns mycket mer åtråvärt och rätt.
Ärligt och utlämnande skildrar Mia vardagshändelser, sorg, trauman, tvångstankar och ångest med sarkastisk humor. Mitt i ett gapskratt hajar man till och inser vad hon egentligen pratar om och plötsligt så sitter man där med tårar strilande nedför kinderna istället. Hon riktar en ifrågasättande känga mot vår tids hycklande inspirationskällor - livsstilsmagasin så som mammatidniningen Mama, de omåttligt populära hjälp-till-självhjälp-böckerna som ska förmå en att finna lyckan, ekologiska föda-hemma-gurus och alla gör-om-mig-inslag på tv, etcetera, etcetera. Språket är grovt - svordomar och ord så som husfridsknull, står som spön i backen och vi älskar det.
Jag har full förståelse för att föreställningen rekommenderas från 15 år, samtidigt som jag ändå tycker att det är en smula olyckligt. Var fjortistjej i detta avlånga land skulle behöva se Mias skildring av sina tonår, då hon bland annat sökte så innerligt efter bekräftelse att hon inte stretade emot då hon utsattes för ett sexuellt övergrepp. Och var högstadiegrabb skulle behöva se hennes illustration av en urtypisk porrfilmsscen, som framstår som inget annat än konstig, orättvis och totalt sinnesrubbad när hon sätter fingret på den ur ett kvinnoperspektiv.
Dyngkåt & hur helig som helst - en träffsäker, gripande, nödvändig, sorglig och förbannat djävla svinrolig föreställning om att vara kvinna!
När Mia var tonåring ville hon se ut som Jennifer Grey, tjejen som spelar Baby i Dirty Dancing. Baby har så otroligt smal midja och perfekta lår för Patrik Swayze att smeka och hennes små skinkor studsar så fint när hon och han styrdansar. Men Den Äckliga Verkligheten ville något helt annat och Mia som var näst tjockast på hela skolan, fick anorexi. Hon var dock inte den enda som önskade sig Jennifer Greys utseende, nej praktiskt taget alla strävade efter det - alla utom Jennifer Grey själv som sprang iväg och opererade sönder hela ansiktet. Det är just detta som Mia åsyftar när hon säger att hon aldrig kommer bli den där perfekta kvinnan eftersom hon blev brädad av dig och alla andra kvinnor. Överallt runt omkring oss finns dom - de söta flickorna som blev valda till lucia i mellanstadiet, de sexiga tjejerna på högstadiet som alla killar trånade efter, modebloggerskorna som enbart ägnar sig åt nöjen, kändismorsorna på omslaget till tidningen Mama som ser ut att bara råka ha en unge på armen och karriärkvinnorna med nyrenoverade kök och hem fulla av inredningsdetaljer från Svenskt Tenn. Det är dom vi jämför oss med, det är dom som brädar oss. Och i gengäld så brädar vi tillbaka, för alla jämför vi oss med varandra. Det finns alltid någon som är bättre, vackrare, lyckligare och smartare och som har duktigare barn, snyggare man, roligare jobb och ett finare hem. Istället för att se vad vi själva har, så jämför vi oss med alla andra och det som dom har känns mycket mer åtråvärt och rätt.
Ärligt och utlämnande skildrar Mia vardagshändelser, sorg, trauman, tvångstankar och ångest med sarkastisk humor. Mitt i ett gapskratt hajar man till och inser vad hon egentligen pratar om och plötsligt så sitter man där med tårar strilande nedför kinderna istället. Hon riktar en ifrågasättande känga mot vår tids hycklande inspirationskällor - livsstilsmagasin så som mammatidniningen Mama, de omåttligt populära hjälp-till-självhjälp-böckerna som ska förmå en att finna lyckan, ekologiska föda-hemma-gurus och alla gör-om-mig-inslag på tv, etcetera, etcetera. Språket är grovt - svordomar och ord så som husfridsknull, står som spön i backen och vi älskar det.
Jag har full förståelse för att föreställningen rekommenderas från 15 år, samtidigt som jag ändå tycker att det är en smula olyckligt. Var fjortistjej i detta avlånga land skulle behöva se Mias skildring av sina tonår, då hon bland annat sökte så innerligt efter bekräftelse att hon inte stretade emot då hon utsattes för ett sexuellt övergrepp. Och var högstadiegrabb skulle behöva se hennes illustration av en urtypisk porrfilmsscen, som framstår som inget annat än konstig, orättvis och totalt sinnesrubbad när hon sätter fingret på den ur ett kvinnoperspektiv.
Dyngkåt & hur helig som helst - en träffsäker, gripande, nödvändig, sorglig och förbannat djävla svinrolig föreställning om att vara kvinna!
Kommentarer
Trackback
