Hopplöst fall, doktorn grät
Var morgon när Benny vaknat, går han ut i den rosa hallen. Väl där ställer han sig framför garderobens spegeldörrar och stirrar surt och morrar dovt åt bilden av sitt eget tryne. Han blir uppenbart provocerad av åsynen av sig själv (förståeligt). Ofta gör han även några fåniga försöka till utfall och blir lika rädd var gång som spegelhunden gör precis det samma. Vilken idiot!
Efteråt lägger han sig och paltar i sängen. Som om inget har hänt. Som om han nyss inte stått där och visat upp sin vassaste hörntand och rest ragg likt den värsta hyena. Kanske försöker han förtränga den osäkerhetsblandade ilska som han känner över spegelhunden? Den osäkerhetsblandade ilska som mynnat ut i total förvirring.
Det hela är behjärtansvärt att bevittna om än ack så komiskt. Benny måste vara den mest korkade jycken i mannaminne. Och den ska jag sörja för och lära hundlivets stora gåtor. Det oket hänger över just mina axlar.
"Håkan oturskorp"
Kommentarer
Trackback
