Sniff This

...klarar inte jag av det här som kallas för livet? Varför kan jag inte ro det i land? Hur kommer det sig att jag aldrig lyckas styra upp eller ordnar till det?

I lördags flyttade vi alla möbler från lägenheten ut till huset, alla möbler förutom dubbelsängen då vi redan har en sådan i Södra Granstorp. Tyvärr fick vi inte igång vattnet där ute och bor därför fortfarande i lägenhetens enda möblerade rum; sovrummet. Musse lägger slagget i sin resesäng som vi lyckades fälla upp efter en halv lördagsnatt av kämpande i sann Papphammarstil. Så tragiskt...

Igår mellan klockan 07.00 och 12.00 skulle en sotare besöka alla hus i Södra Granstorp. Natten till igår, närmare bestämt klockan 02.31 och mitt i ett av Musses vällingintag, kom jag dock på att jag glömt mobilen i bilen som stod i parkeringshuset. Jag kunde därmed inte sätta alarmklockan, vilket resulterade i att vi inte dök upp i Södra Granstorp förrän strax innan klockan nio denna morgon och någon sotare syntes då så klart inte till. När vi gav oss ut på en promenad i området för att spana, fick vi syn på paret X. De satt där i sina perfekta frisyrer, på sina perfekta trädgårdsmöbler, framför sitt perfekta hus, på sin perfekta gräsmatta och åt sin perfekta frukost (jag kan ge mig fan på att de torkade sig med manglade linneservetter runt munnen när de ätit färdigt, för de har nog all tid i världen att tvätta och mangla linneservetter och duka med dessa till sin perfekta tu-man-hand-frukost!). Jag frågade dem om sotaren ännu hade dykt upp, varpå de svarade ytterts triumferande "oooooooooooooooooooooooooooo jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa, sotaren var här klockan 07.15 förstår du!!!". Självklart... Jag kunde dock inte låta bli att sjunka till sandlådenivå och greppade efter minsta halmstrå att smutsa ned deras perfekta tillvaro med och väste "men om sotaren var här redan klockan 07.15 så är det hög tid för er att ta ned stegen från taket nu, eller hade ni tänkt att den skulle stå där hela dagen!? Ni är förstås sådana där människor som inte plockar undan adventsljusstakarna förrän dagen innan midsommar! SKÄMMES!!!".

Klockan 12.00 idag hade jag en tvättid bokad. Klockan 11.23 befann vi oss i parkeringshuset för att placera bilen på sin rättmätiga plats. Plötsligt slogs strömmen av och det blev bäcksvart. Musse som somnat i sin bilstol och nyvaken just placerats i vagnen, blev självklart rädd och började gråta. Håkan vägrade lämna den trygga bilen för att ge sig ut i det skräckinjagande mörkret och jag klandrade honom inte ett dugg då jag själv inväntade hugget från den psykopatmördare med mörkerglasögon, som självfallet hade brutit strömmen för att få möjlighet att leka katt och råtta med mig. Någon sådan dök dock aldrig upp och jag släpade trevande en livrädd jycke och en gallskrikande bebis genom kolmörkret ända fram till garageporten. Desperat sparkade och slog jag på den, självfallet utan resultat (ja i alla fall om man bortser från effekten att Musse blev än räddare och skrek än högre och det faktum att Håkan kissade på sig av förskräckelse). Slutligen hittade jag dock ett slags handtag som jag efter blod, svett och tårar (inte bara Musses, utan även mina) lyckades få upp och dra upp dörren med. När vi sedan kom in i vår port, upptäckte jag att strömlösheten regerade även där och att hissen därmed inte fungerade. Vi var med andra ord strandsatta i trapphuset. När elektriciteten väl behagade återvända, hade 30 minuter av min tvättid redan gått och min hysteriska bebis krävde lunch innan jag ägnade mig åt något annat. När jag sedan äntligen hade samlat ihop tvätten och tagit oss ned till tvättstugan, hade vår tid gått förlorad till en "bättre behövande". Denna bättre behövande hävde spydigt ur sig att om man är rädd om sin tvättid så får man se till att vara på plats i tid. Om jag ändå hade haft min kaststjärna på mig...

Jag klarar helt enkelt inte av livet. Nej livet och jag går av någon sorglig anledning inte ihop. Kort och gott. Dagens sanning. Rätt och slätt. Diagnosen är ställd. Undrar om det finns någon form av handikappbidrag att söka för detta?