Naken-på-festen-känslan

Företaget bjöd på julbord i fredags och jag har fortfarande inte landat. Egentligen är jag kanske inte redo för att knåpa ihop detta inlägg. Saker och ting behöver bearbetas ordentligt och de själsliga såren bör få läka utan stress. Samtidigt måste världen få veta vad jag har varit med om, annars kommer världen aldrig att förstå. Det är därför som jag väjer att förmedla detta medan alla detaljer är färska i mitt minne och jag inte hunnit förtränga ett dyft.

Själva julbordet i sig bär inte skulden för mitt psykotiska tillstånd. Prinskorven, köttbullarna, patéerna, leverpastejen, Janssons frestelsen, skinkan, sillen och senapen var visserligen av samma kvalité som skolkökens jultallriks under 90-talets krisår. Men jag är inte knusslig utan enbart otroligt tacksam över att jag slapp vinterkräksjukan.

Nej det trauma som jag i skrivande stund är i färd med att bearbeta, beror enkom på den underhållning som vi tvingades bevittna.



Problemet var nog att vi inget förstod...



...medan alla andra fattade och bjöd på stående ovationer.



Vi upplevde naken-på-festen-känslan.


Ingen annan än vi ifrågasatte Michael Boltonfrillans uppmärksamhetshoreri där i glittertoppen, clownskorna, de vita mönstrade strumpbyxorna och den rutiga kjolen (nej det var ingen kilt).



Inte ens när han förvandlades till någon form av kreatur och utbrast i spasmer, var det någon mer än vi som höjde på ögonbrynen.



Vi försökte dock lägga manken till och reste på oss när alla andra stod upp, gjorde vågen och sjöng med i refränger, men det fick oss enbart att känna oss smutsiga.

När showen var över staplade vi hem till Lisa för gruppterapi. Vi gnuggade oss i ansiktena med grovkorniga sandpapper och hudflagorna flög, men vi var fast beslutna att bli rena igen. Mitt inne i diskussionen om huruvida vi skulle ringa Jourhavande Kompis, Sjukupplysningen eller BRIS, så insåg vi emellertid att vi inte var ensamma i lägenheten. Den märkliga showaren hade följt efter oss och smitit med oss in!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!



Det var i det läget som jag i ett desperat försök att fly verkligheten, Sue-Ellen-darrigt-på-hand (alla som sett Dallas vet precis hur mentalt ofriskt Sue Ellen brukade servera sig en whiskypinne) hällde i en hel snaps i mitt rödvinsglas och lät sedan blandningen rinna ned i halsen på mig i ett svep. Där efter blev allt svart.







Kommentarer
Postat av: Lisas Lisa

Du hade roligt. Lovar! Du var imponerande tycker jag.

2010-12-16 @ 09:06:20
Postat av: Noni

Jag spydde bakom ett plank 3 gånger, det är inte jätte svårt att imponera på dig. Du är opretentiös och jag älskart! Kände mig hemma.

2010-12-16 @ 10:34:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0