Sniff This

(Foto: Ingrid Appelberg)

Detta är Johnny. Johnny är en fransk bulldog och sambo med min vän Ingrid. Ingrid och Johnny bor i Malmö. Allt sedan Johnny flyttade hem till Ingrid har hon och jag pratat om att sammanföra honom och Håkan. Vi båda såg framför oss hur de skulle bli de bästaste av vänner och leka sig trötta till vår enorma förtjusning. Det finns nämligen inget så tillfredsställande för en hundägare som när dennes fyrbenting finner lyckan i en annan jycke och leker sig utmattad. Man står vid sida om och betraktar det ljuvliga skådespelet med ett fånigt leende på läpparna. Väl hemma nöjdar man sig sedan över hur ens hund kastar i sig all sin mat, slupar i sig allt sitt vatten och faller i en djup sömn som varar flera timmar.

I somras fick så Ingrid och jag äntligen tillfälle att tussa ihop våra byrackor och förväntningarna var enorma. Under en så lång tid hade vi pratat om detta möte, under en så lång tid hade vi längtat efter den tillfredsställelse som våra jyckars nya vänskapsband skulle framkalla hos oss. Ack så fel det blev! Blotta åsynen av varandra fick hundarna att se rött. Båda visade tänderna, reste ragg och framkallade morrliknande läten och skall som hämtade från någonstans innanför helvetets portar. Det var uppenbart och gick inte att blunda för - Johnny och Håkan hatade varandra!

Ingrid och jag gav dem tid att "göra upp" på men då Johnny slutligen kastade upp en spya så full av hat, vrede och vansinne över Håkan, insåg vi att det var lönlöst. Vi tog respektive hund och lommade besviket hem för att slicka våra sår och bearbeta det ofattbara som just inträffat. Jag kände uppriktigt sagt sorg i mitt hjärta och är nästan säker på att Ingrid gjorde det samma.

Dagen efter när vi hade hunnit svälja gårdagens katastrofala playdate, skrev vi skamsna meddelanden till varandra på Facebook. Tafatta förklaringar så som "Johhny håller på att bli könsmogen och är inte helt säker på sin sexualitet än", "Håkan är kastrerad så Johnny kanske inte förstod om det var en tik eller en hane han hade att göra med och blev därmed förvirrad", "de hade ju koppel på sig och då är de ju inte riktigt sig själva", "Håkan blev som unghund uppfostrad av en bitchig tik, så han är till en början lika utåtagerannde som en ilsken ADHD-unge" och så vidare, haglade. Vi enades om att nästa möte skulle bli mycket bättre för då skulle minsann Johnny vara äldre och inga koppel inblandade. Hoppet och förväntningarna tändes åter inom oss, men frågan är om vi någonsin kommer att våga sammanföra våra jyckar igen. Frågan är om vi vågar riskera att ännu en gång tvingas konstatera att de skyr varandra som pesten.

Med denna erfarenhet i ryggsäcken sitter jag nu här och känner mig bajsnödig. Som ni gamla trogna och erfarna läsare vet så har Jenny och jag ända sedan Musses och Noras nedkomster, skickat mail mellan Göteborg och Norrköping till varandra varandra. I morgon smäller det dock, i morgon ska A-barnen för första gången sammanföras! TÄNK OM DE KOMMER ATT HATA PRECIS SÅ SOM JOHNNY OCH HÅKAN HATAR?! Jag vet inte om jag klarar ännu ett sådant misslyckande....