Sniff This

Så var snön kommen och det tycker jag är ganska trevligt även om det är väldigt kallt. Jag hatar kyla men det är härligt att nosa runt och sprätta omkring i det fluffiga vita täcket. Dessutom vet man ju aldrig vad som döljer sig där under, varför jag måste gräva loss både i tid och otid på min och mammas promenader. Visserligen är även den där pyttemänniskan alltid med när vi är ute och går, men han ligger då i en vagn som mamma drar eller hänger i en sele på hennes bröst, så han kan ju inte direkt identifieras som en vandringsdeltagare. Som ni förstår har hans lathet ännu inte avtagit, men han spenderar (på grund av den?) lite mindre tid med mamma och mer tid på egen hand. I bland sitter han exempelvis och dumglor på golvet i en märklig stol (så fort han piper kommer dock mamma till hans undsättning, irriterande!) och den sitter han även i när vi åker bil.




Jag är dock inte ett dugg avundsjuk på att pyttemänniskan har skämts bort med en egen stol, jag har ju för djävelen världens skönaste säng med tillhörande filt att gotta mig med! Dessutom så sitter jag alltid fram i bilen medan pyttemäniskan får hålla sig till baksätet och det sticker säkert i ögonen på honom. Jag ser det som att hans lathet har hoppat upp och bitit honom i röven, det hade han förmodligen inte räknat med!

Jag och pyttemänniskan har för övrigt inte konverserat sedan sist, han är så dryg och jag tänker minsann inte sträcka ut tassen till honom för att truga till oss en nystart!   

Hej trogna läsare. Förlåt för att jag inte har skrivit på länge, men hela min värld har rasat samman varför jag varken har haft ork eller lust att uppdatera er om min tillvaro. Nu känner jag mig emellertid en aning starkare och kan se en liten ljusglimt någonstans långt där framme i den så mörka tunneln jag befunnit mig i sedan den 31 oktober.

Jag hade sett fram mot halloween på alla sätt och vis, pappa skulle vara ledig och hela flocken skulle besöka farmor, mormor och morbror på kyrkogården och tända ljus för dem. Sedan skulle vi åka hem och äta festligheter och jag skulle klä ut mig till spöke och skrämma Lill H (ha ha ha!!!). Ack så fel allt blev....

Dagen började egentligen bra, om än obarmhärtigt tidigt. Mamma klev upp ur sängen runt 4-tiden och vankade sedan runt, runt, runt i lägenheten och jag tänkte så klart att det var en särskild halloween-ritual och tog därför Pippigul i munnen och började glatt svansa efter morsan. Vid sjutiden vaknade pappa och undrade vad vi egentligen höll på med, men han fick tydligen inte vara med i vår rituella halloweenhälsning så han somnade istället om. Efter ytterligare några timmar vaknade han igen och ringde då till Ida (Lill H´s mamma) som kom och hämtade mig. Det stred helt mot min planering av dagen kan jag förtälja, Lill H skulle jag ju inte träffa förrän på kvällen och då iförd en skräckinjagande spökdräkt som skulle skrämma honom till nedkissad!! 

Efter några timmar gick det upp för mig att om mamma och pappa skulle fira halloween utan mig för de dök aldrig upp hemma os Hilding. Det slutade med att jag spenderade två hela dygn i hans flock, innan pappa hämtade mig! I bilen på vägen hem låg jag i min säng och funderade ut en mängd olika hot som jag skulle framföra till mamma, så att jag aldrig mer skulle bli behandlad på liknande vis. JAG är flockens medelpunkt och ALLT ska kretsa kring mig och min vilja! Jag beslöt mig för att hota med att jag övervägde att flytta hem till Lill H, eftersom jag där är uppskattad inte enbart av honom utan också av hans föräldrar Ida och Jens. Dessutom har de en grävling under huset som jag tycker är mycket intressant, vilket mamma och pappa måste intalas att kunna toppa om de vill ha mig kvar i flocken.

När vi kom hem drog jag på mig den mest högdragna av miner innan vi klev innan för dörren, mamma skulle minsann genast bli varse hur kränkt jag kände mig. Hon var dock inte hemma vilket jag tyckte var en smula märkligt, men när pappa gick och lade sig på soffan och somnade så gjorde jag honom sällskap (egentligen borde jag kanske ha lagt mig i hallen och surat, men det är ju så mysigt att gemensamt snusa i soffan och det skulle ju påminna pappa om vad han skulle gå misste om ifall han och mamma skulle förlora mig till Lill H´s flock).

Jag minns inte hur länge vi sovit, men plötsligt klev mamma innanför dörren och med sig hade hon något extremt märkligt! Den påminde om en småmänniska fast den var så extremt liten att jag inte visste helt säkert om den faktiskt var det eller något underligt väsen. Den lät också väldigt konstigt och rörde sig märkligt. Dessutom verkade det som att den inte kunde ta sig fram själv, för mamma bar omkring på den hela tiden och när hon la ifrån sig den så låg den bara där och pep. Det kan ju vara så att den är ytterst lat i och för sig och att det är därför som den hela tiden måste ordnas med? För det är nämligen nu vad mamma gör, hon ordnar HELA TIDEN med den där konstiga varelsen och jag får inte längre sova hos henne för där ligger den och kraxar hela dygnet!

Surrealsimen är total och jag vet inte vad jag ska ta mig till! Det enda som betyder något för mamma tycks vara den där märkliga lilla småmänniskan som ska ha allt serverat på silverfat. Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen, hela min värld har rasat samman! Som tur är så är pappa sig lik i alla fall och han ordnar och leker fortfarande med mig.

Till råga på allt så är den där pytte-småmänniskan så ful att en får skämmas!