Mat-Hitler bet sig i tungan...
Här om dagen satt jag och Musse och våra vänner Christopher och Ann-Marie på ett fik. Vi var dock inte de enda som var ute och rastade en bebis på café, vid vart och vartannat bord stod det nämligen en vagn parkerad. Plötsligt drog Ann-Marie efter andan och utbrast, HERREGUUUD! Av reaktion vände jag mig snabbt om för att se vad det var hon förfasades över och synen jag möttes av gav mig avsmak. Några bord bakom oss satt en mamma med en bebis i 6-månadersåldern i knäet och framför sig hade de en svulstig bakelse med mycket grädde och illgrön marsipan. Varannan sked från denna uppsvällda hälsofara förde mamman till sin egen mun och varannan sked tryckte hon in i sin bebis som glatt glufsade i sig klägget.
I mina ögon sysslade den mamman med barnmisshandel, hon matade ju sin känsliga bebis med gift! När vi skulle avlägsna oss från fiket passerade vi deras bord och Ann-Marie såg hur föraktet lös ur mina ögon då jag tittade på mamman. Jag hade god lust att läsa lusen av henne, men lät bli. Jag anser mig inte besitta rätten att tillrättavisa andra och så länge det inte är olagligt att trycka i sina barn sopor och skräp så kommer jag därmed att hålla tyst.
Kanske upplevde mamman likt en feeder, en härlig känsla inombords av att se ungen njuta i fulla drag av detta tillsatsspäckade fett- och sockerberg? Eller var det så att hon trodde att hennes 6 månader unga bebis kunde se skillnad på exempelvis en bit banan och hennes bakelse och därmed inte skulle bli nöjd över att få frukt i stället för 50 % av mammas hälsovådliga men förvisso ytterst goda bakverk? Kanske ansåg hon att om hon nu hade gett sig själv tillåtelse att svulla i sig sötsliskiga onyttigheter, så skulle också hennes bebis få göra det, som om denne annars skulle känna sig orättvist behandlad? Hur som haver hoppas jag innerligt att denna mamma inte känner på liknande vis inför exempelvis alkohol och cigaretter.
Skämt åsido, givetvis kan jag inte tänka mig att denna mamma bjuder sin bebis på röka och kröka, men nolltolleransprincipen vad gäller dessa rusningsmedel torde vara den samma för skräpmat. En bebis vet inte vad du stoppar i din mun, den äter det du ger den. En bebis går inte till affären själv och handlar det den vill ha, den äter det som du köper hem till den. En bebis blir precis lika glad över en bit äpple som över en sked med glass, så länge ingen vant den vid att äta och uppskatta det sistnämnda.
Bortsett från de faktiska hälsoriskerna med att göda små och större barn med skräp, så leder den hyperenergi som allt socker kan framkalla, till att barnen får dålig självbild. Sockerstinna barn löper amok då de blir hyperenergiska och är de dessutom sockerberoende så blir de sura och griniga och trötta då de inte får detta tillgodosett. Detta gör i sin tur att de överöses med bannor och onda ord och ideligen får de skrivet på pannan hur jobbiga de är, av föräldrar och övriga vuxna i deras omgivning. Tragiskt!
Jag rekommenderar er att se över denna studie, vilken redovisar att socker är mer beroendeframkallande än kokain. http://www.plosone.org/article/fetchArticle.action?articleURI=info:doi/10.1371/journal.pone.0000698
