Tur för honom att han är så söt!

Som en blixt från en klar himmel började bebisen gallskrika i sömnen och hans totalt oförutsedda vrål skar genom märg och ben. Han låg stel som en staty i sin spjälsäng och kunde med sitt höga och gälla ylande uppväcka döda. Bebisens ansiktston hade förvandlats från hudfärgad med små skära rosor på kinderna, till tomatröd och hans ögon sprutade som fontäner av tårar. Mamman plockade upp bebisen och kramade, vaggade, pussade och hissade honom upp och ned i luften precis som han brukade älska, men inget fick honom att slappna av och sluta vråla.

Efter tjugo minuter av total otröstlighet ringde så pappan till sjukvårdsupplysningen. Detta gallskrikande hade bebisen aldrig tidigare ägnat sig åt, tonen och volymen var helt ny i kombination med det faktum att hans kropp var stel som en skyltdockas, vilket fick mammans och pappans oro att eskalera för var minut som gick. Efter att pappan besvarat frågor bland annat om hur bebisen ätit, kissat och bajsat under det senaste dygnet, om detta var ett vanligt beteende hos bebisen och om någon slags svullnad kunde urskiljas i hans ljumskar, fick han rådet av sköterskan i luren att genast uppsöka sjukhusets barnjouravdelning.

Bebisen fortsatte att yla för full hals och mamman och pappan fann det ytterst svårt att krångla ned honom i bilstolen eftersom han spände sig så. När detta slutligen var gjort sprang de i ilfart till bilen gemensamt kånkande på den tunga och ytterst högljudda bilstolen. Bebisen som i vanliga fall brukade somna så fort bilnyckeln vreds om, fortsatte att gallskrika medan den oroliga mamman satt bredvid honom i baksätet och torkade bort tårarna från hans kinder med den mjuka Mysgrodan.

 Väl framme vid sjukhuset rusade mamman och pappan in på barnjouravdelningen med bebisen som fortfarande panikskrek. De möttes av en sköterska som föste in dem på ett undersökningsrum och förklarade att den jourhavande läkaren var påkallad, men att det kunde ta lite tid innan hon dök upp eftersom det precis hade varit skiftbyte. Bebisen ylade fortfarande för full hals när sköterskan lämnade honom och de bestörta föräldrarna åt deras väntan på doktorn.

 Efter 20 minuter av väntan i vrålandets tecken, slutade så bebisen att yla och blev med ens både nöjd och glad. Lika abrupt som han hade börjat vina som en kraftig mistlur, så slutade han och det var som om någon hade tryckt på en off-knapp på ryggen på honom. Han fnissade åt sina förvånade men otroligt lättade föräldrar och började sedan jollra förstrött. Strax därpå öppnades dörren till undersökningsrummet och en läkare klev in och tog de både nyglada föräldrarna i hand. Därefter spände hon ögonen i bebisen och sa med allvarlig stämma:

-         och hur var det här då?

Bebisen fyrade då genast av ett brett leende till svar och läkaren tittade i sina papper och vände sig till föräldrarna och sa en smula barskt:

-         det står här att han gallskriker okontrollerat och utan stopp…?

Pappan och mamman började i munnen på varandra redogöra för hur de senast passerade timmarna av trauma hade sett ut och avslutade en aning skamset och i kör med att säga:

-         fast nu är han glad…

Doktorn svarade högdraget:

-         ja nu tycks han vara mycket tillfreds med tillvaron, men jag ska klämma, lyssna och titta igenom honom i alla fall.

Läkaren tittade bebisen i öronen, klämde på hela hans kropp och lyssnade på både hans tarmar och hans lungor med mera, men inget fel kunde hittas. Under hela undersökningen fnissade och jollrade bebisen om vart annat och det bekom honom inte det minsta att han blev petad och klämd på samt, dragen i och synad i alla sömmar. Han log sitt allra varmaste leende mot doktorn, som slutligen föll för hans charm och började gulla och prata med honom i en barnslig ton:

-         ja men det var allt en riktig liten sötnos det här och som han kan skratta och jollra, nej dig är det minsann inget fel på, nej du är allt helt frisk och kry minsann. Men åååå så fiiiin man kan vara då, jaaaa så fiiiin!

Sedan vände hon sig till föräldrarna och sa glatt:

-         Grattis till en så söt och fin liten kille! Jag förmodar att han har varit ledsen på grund av gaser så ni kan åka hem igen.

Sedan pep läkarens sökare och hon hastade med ens iväg och lämnade en lycklig bebis och två snopna föräldrar med hakorna skramlande nere vid golvet, ensamma kvar i rummet. Mamman tittade på pappan och utbrast:

-         Ungen gallskriker en hel dag, men tystnar minuterna innan han ska träffa läkaren. Ja det är allt tur för honom att han är söt så…



Kommentarer
Postat av: Jenny

Jag dööör vad söt han är!!

2010-02-28 @ 15:06:01
Postat av: Kristus

Boooom! haha Bebisen kör, ni åker "shotgun"!

2010-03-04 @ 17:02:14
Postat av: Musse

Tack Jenny, dina kommentarer värmer alltid!



Kristus, du har tolkat familjeordningen helt rätt!

2010-03-04 @ 19:55:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0