Man lär av sina misstag
För ett tag sedan firade jag midsommar.
Dagen innebar egetligen inte så många annorlundaheter för mig, mer än att jag fick lära känna några nya människor och umgås med vissa som jag inte träffar så särskilt ofta och det var trevligt - i alla fall till en början. Bland dem som hade fått äran att spendera sin midsommar med mig, fanns en småmänniska. Jag gillar de flesta småmänniskor faktiskt, för jag har god hand med dem och får dem alltid till att ge mig grejer. Givetvis var det samma visa gällande denna småmänniska, se bara:
Här delar hon med sig av sin smörgås till mig och att säga något annat än att jag verkligen charmade henne, vore ont förtal.
Flera av de småmänniskor som jag har träffat, har dock inte besuttit någon direkt känsla för vad jag gillar att få. Ibland försöker de ge bort äppelbitar, tomma godispåsar eller något annat totalt värdelöst krimskrasms. Just den här småmänniskan försökte ge bort ett tennisrack till mig och jag spelar ju inte ens tennis!
Vi ett tllfälle fick alla för sig att springa runt en blomsterkvast som de själva hade bundit ihop av grenar, gräs och blommor. Jag antar att de var väldigt nöjda över sin skapelse (vilken jag i och för sig likställde med ett skämt) och därmed ville påkalla andra människors uppmärksamhet med sång och hetsdans. Snacka om hybris!
När jag stod där och stirrade på dem och undrade över hur patetisk man egentligen får lov att vara som människa, började de sprätta med sina fötter och innan jag visste ordet av hade jag fått ett grässtrå i halsen!
Hur mycket jag än hostade så vägrade detta grästrå att komma upp och ingen hade heller värdigheten att ge mig en skål med vatten eller ens dunka mig i ryggen. Folk var totalt uppslukade av att skutta runt den där blomsterkvasten, jag kunde ha dött men det struntade de blankt i! Det här med midsommar känns inte riktigt som min grej, folk ägnar sig åt märkligheter och blir knäppa i huvudet och det känner jag inte för att vara med om igen. Nästa år tänker jag därför åka utomands!
Dagen innebar egetligen inte så många annorlundaheter för mig, mer än att jag fick lära känna några nya människor och umgås med vissa som jag inte träffar så särskilt ofta och det var trevligt - i alla fall till en början. Bland dem som hade fått äran att spendera sin midsommar med mig, fanns en småmänniska. Jag gillar de flesta småmänniskor faktiskt, för jag har god hand med dem och får dem alltid till att ge mig grejer. Givetvis var det samma visa gällande denna småmänniska, se bara:
Här delar hon med sig av sin smörgås till mig och att säga något annat än att jag verkligen charmade henne, vore ont förtal.
Flera av de småmänniskor som jag har träffat, har dock inte besuttit någon direkt känsla för vad jag gillar att få. Ibland försöker de ge bort äppelbitar, tomma godispåsar eller något annat totalt värdelöst krimskrasms. Just den här småmänniskan försökte ge bort ett tennisrack till mig och jag spelar ju inte ens tennis!
Vi ett tllfälle fick alla för sig att springa runt en blomsterkvast som de själva hade bundit ihop av grenar, gräs och blommor. Jag antar att de var väldigt nöjda över sin skapelse (vilken jag i och för sig likställde med ett skämt) och därmed ville påkalla andra människors uppmärksamhet med sång och hetsdans. Snacka om hybris!
När jag stod där och stirrade på dem och undrade över hur patetisk man egentligen får lov att vara som människa, började de sprätta med sina fötter och innan jag visste ordet av hade jag fått ett grässtrå i halsen!
Hur mycket jag än hostade så vägrade detta grästrå att komma upp och ingen hade heller värdigheten att ge mig en skål med vatten eller ens dunka mig i ryggen. Folk var totalt uppslukade av att skutta runt den där blomsterkvasten, jag kunde ha dött men det struntade de blankt i! Det här med midsommar känns inte riktigt som min grej, folk ägnar sig åt märkligheter och blir knäppa i huvudet och det känner jag inte för att vara med om igen. Nästa år tänker jag därför åka utomands!
Kommentarer
Trackback
